Nyss hemflyttad från Tyskland konstaterar han att personer med doktorstitlar spelar en viktig roll i den tyska samhällsdebatten. Men i Sverige vill ingen lyssna på en överårig akademiker.
Svenskar är bra på att häckla personer som Horace Engdahl. Pretentiösa människor. Vår förkärlek för ironi, vårt relativt hierarkilösa samhälle och jantelagens fördömande av viktigpettrar har lagt grunden för detta.
Tycka vad man vill om Horace Engdahls sympatier för doktorstitlar. Men han har några poänger. Vi behöver mer kunskap i Sverige. Vårt land kan inte byggas av personer som vet hur man googlar men som inte kan bakgrunden till den svenska välfärdsstaten, för att bara ta ett exempel. Många delar inte den åsikten. Vissa lärare som utbildar grundskoleelever i entreprenörskap tycker att förmågan att hitta information är det viktigaste, man behöver knappt kunna något själv.
Men att kunna något är viktigt i en allt mer komplex värld. I Sverige står ingenjörsutbildningarnas platser tomma samtidigt som kunskapsekonomierna Kina och Indien blir allt mer avancerade. Här utexamineras journalister på löpande band för att möta en krympande arbetsmarknad. På den klagar redaktörerna på okunskapen hos de unga reportrarna. Det är svårt att förstå globala valutaflöden eller biståndspolitik om man inte har några extra högskolepoäng i skrivbordslådan.
Det är inget fel med att kunna sin Kierkegaard eller att ha någon annan kunskap som ironikerna driver med. Tvärtom, de nördiga och kunniga går en ljus framtid till mötes.
Det våras för Horace
Folk som verkligen kan något tas inte på allvar i Sverige. De belästa har inte det inflytande de förtjänar och det är för mycket trams i tidningarna. Det tycker i alla fall Horace Engdahl, den före detta ständige sekreteraren i Svenska akademien.
Så jobbar vi med nyheter