Mamma och jag hade varit i affären och handlat. Det var i början på sommaren och årets första jordgubbar stod uppradade i affären. Någon vecka innan hade min mamma lämnat in ett urinprov på apoteket för hon tyckte att jag drack och kissade så mycket. Provet visade att jag hade för mycket socker i urinen och då fick man en tid för att ta blodprov och träffa en diabetesläkare på sjukhuset.
Jag kommer ihåg att det var bra väder den där dagen. Jag satt i solskenet på baksidan till huset.
– Vill du ha dina jordgubbar nu, frågade mamma?
– Nej, jag väntar tills vi kommer hem från sjukhuset, sa jag.
Det tog mig drygt två veckor innan jag kom hem.
Jag var sju år gammal och mitt liv skulle aldrig bli som det varit innan. Men de som fick det jobbigast var mina föräldrar. Vilken mat kunde jag äta, alla viktiga tider att passa, att det alltid fanns mellanmål man kunde ta med sig och alla spruttagningar. Tack för att ni stod ut, mamma och pappa.
På den tiden tog man bara en spruta per dag och det enda sättet som man kunde hålla koll på sockernivån var att ta ett urinprov. Det är inget bra sätt, för det visar inte hur sockret ligger just nu utan för hur det låg för några timmar sedan.
Men allt har förändrats i en rasande fart. Olika insulinsorter, snabba och långsamma, man kan på ett enkelt sätt ta blodprov. Livet har blivit mycket enklare. Men det som har förenklat allra mest är nog sensorn som jag nyligen fick. Med den kan man mäta sockret hur ofta man vill utan att ta något blodprov.
I dag tisdag är det Världsdiabetesdagen och nyligen visades Peter Jihdes tv-program om diabetes "Leva utan att dö", intressant och väldigt viktigt ämne. Med all respekt för hur allvarligt och svårt det kan vara för vissa familjer tycker jag att det var väldigt skräckbetonat.
– Ska du verkligen titta på det där, sa min sambo.
Jag tittade och blev orolig. Vad är det egentligen för sjukdom jag har och hur har jag kunnat överleva så länge? Jag skulle inte vilja få en diabetesdiagnos efter att ha sett det här programmet!
När man väl har kommit förbi den första fasen och börjar anpassa sig till sjukdomen kan man faktiskt leva ett riktigt bra liv. Det har i alla fall jag...