Kanske är gruppens namn en ordlek därför att de är så djärva när de väljer låtar och arrangemang och när de spelar. Kanske är det bara rovdjurets namn som fått en internationellt gångbar stavning – ett djur som många människor på landsbygden förr kom i kontakt med mycket mer än i dag. Och gruppens folkliga musik har ju sina rötter i ett Sverige före urbaniseringen.
I går var det verkligen tvärdrag av musikalisk inspiration i Folkhögskolans aula i Nyköping. Polskor från Norge och Sverige fick upphottande driv från en mängd olika slagverk. Fast egentligen räckte det rätt bra med snärten från stråkarna på fiolen och nyckelharpan. Och tajt så otroligt satt samspelet mellan alla fem.
Lekfullt kunde de alla klämma i med Hej hopp faderalla i en danslek innan de plötslig lade in en rad jazzackord eller något åt barbershop-hållet.
Rest har de gjort i världen och från Glasgow tagit med sig skotska låtar. Fast jag kunde ärligt talat inte höra att dessa jigs och reels inte kom från Irland. Om jag visade den okunskapen i Dublin finge jag väl ett kok stryk. Svängde skjortan gjorde det i alla fall om alla blixtrande tonupprepningar från fiol och tin whistle.
Ljudtekniker hade de med sig, men så är turnén också riggad av Scenkonst Sörmland. Alltså lät det stort med eko och mäktigt ända ner i basen om deras femstämmiga sång i en dalakoral med de ålderdomligt vackra orden hugsvala mitt törstande hjärta och med sopransaxofonsolo till i stil med Jan Garbarek.
Sedan plötsligt kände jag igen nästa sång som samma dalavisa som Eva Tjörnebo sjöng i lördags, den om kärleken som en underliger ting. Fast Jaerv sjöng robustare med några inpass av jazzackord igen.
Åt det riktigt populära hållet vände sig ett par av gruppens egna låtar: en brudmarsch och en vals för farmor (eller mormor); här var nog Benny Andersson en inspiratör, lät det som.
Från skolkonserterna, gissar jag, kom den dramatiska presentationen av en av alla varianter på visor om S:t Göran och draken. Och från spelningar för äldre deras funderingar över hur tiden går och barndomsminnen av vad man kunde hitta i farmors matkällare: konserver från kriget och en helkonserverad tupp (sic!).
Alltså fick vi också med oss en del att fundera på. Men mest minns ändå jag samspelet och den mäktiga sången. Och hur tätt det har varit med alla folkmusikband på sista tiden. Finns det hur många som helst?
Fride Jansson