Dödsnära före solglimten
Och efteråt är man en ny och bättre människa en liten aning i alla fall!
Så här kändes det i går kväll. Och på ett trevligt sätt var det överrumplande hur bra de spelade, de fyra rätt unga musikerna i israeliska Aviv-kvartetten, som var helt okänd för mig åtminstone.
De hade valt Franz Schuberts d-mollkvartett som fått namnet Döden och flickan efter sången som varieras i andantet. Och visst visar Schubert här med allvar på livets mörka sidor, vår närhet till döden.
Musikerna tog också fram dessa stunder av kamp och hektiskt jagande, av utdöende i moll men också av solglimten som plötsligt lyser i dur.
De samspelade in i minsta detalj: klang, artikulation, frasering. Deras primarie spelade ibland tonsvagare än åtskilliga andra, men tonens mjukhet och elegans var ljuvlig att höra.
Cellon kunde någon gång fått höras mer, men den detaljen kan också ha berott på att andrafiolen och violan spelades med lite ovanligt stor pregnans.
En intressant detalj är att vissa stråkkvartetter i första satsens inledning satsar än starkare och kärvare än Aviv-kvartetten, medan Yggdrasil på sin nya skiva går åt andra hållet och ändå skapar ett isande dramatiskt anslag.
Staffan Scheja vid flygeln tog oss sedan med till Italien och Schweiz, där Franz Liszt gjorde sina vandringsår.
Efter Schubert kunde de brett svepande melodiutbrotten kännas poserande i Petrarcasonetten 104 och harmoniken trånsjukt överlastad. Och huvudtemat tyckte jag inte presenterades riktigt elegant.
Hellre då den studie i dysterhet och grubbleri som bygger på brevromanen Obermann av Senancour.
Ofta mörka färger, melodin i basen, ständigt fallande tonsteg av melankoli, men ändå två utbrott med allt och lite till av vad Liszt krävde att en pianist skulle kunna spela; virtuost av Scheja men alltför nära som jag satt klingade flygeln då inte helt njutbart.
Efter paus kom så strålande ljus och klarhet i Ess-dur med Schumanns pianokvintett. Visst finns där en lång sorgmarsch, som här med god effekt togs ömsint och relativt rörligt, och till den några isande sluttakter av bortdöende.
Men briljans är förstasatsens livsluft, och skalorna i scherzot är ännu inte galopperande sinnessjukdom utan ljusets Apollo som leker med grundkunskaperna.
Stråkarna imponerade här var för sig och som grupp och Scheja var den främste bland likar vid flygeln. Tack alla och tack Culturum!
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter