Dokusåpa på Sjöhästen
Johan Petterson presenterar sina målningar som stillbilder från en dokusåpa. I rollerna: några morötter, en ananas, en strömming och ett par citroner. Men handlingen överlämnar han åt besökarna.
Precis som en dokusåpa, förklarar Johan utan att dra det minsta på munnen.
Det är svårt att säga om han menar allvar. Men det är ingen tvekan om att han är seriös när han säger att han vill inleda ett samtal med varje galleribesökare.
Jag vill att mina målningar ska tjattra med betraktarna, inte prata lågmält om fina saker utan verkligen skvallra om relationer och sånt.
Under många år har Johan målat landskap. Han är oerhört fascinerad av svenskarnas förhållande till naturen.
När en svensk är riktigt glad eller riktigt ledsen ska han eller hon alltid gå så långt som möjligt in i skogen och vara alldeles tyst. Då förväntas känslorna på något vis bli ännu starkare. Det är bara i Norden vi gör så, säger Johan.
Så småningom började hans landskap befolkas med morötter, ananas och en och annan häst. Men människorna håller sig än så länge utanför bilderna.
För att det är enklare att använda frukter än människor när man vill diskutera relationer? Eller för att det lämnar mer tolkningsutrymme åt betraktaren? Jag kladdar ner frågan i blocket, men hinner glömma bort den igen medan Johan glatt och mångordigt berättar om flera av sina bilder.
Den här målade jag när mina barn gick på dagis. Jag tycker det är precis så där på dagis, säger han och pekar på snöhöljda berg med några svarta krumelurer framför.
Berg? Dagis? Både fotografen och jag har egna dagisbarn därhemma, men ser uppenbarligen så förvirrade ut att Johan genast börjar berätta hur han tänkt sig.
Det där svarta därnere är ungarna. Det kändes alltid som om de var inblandade i ett ständigt krig ute i leran på dagisgården. Alla hade öroninflammation och virusen bara sprutade.
Bergen då? Jodå, de får också sin förklaring.
Dagisfröknarna, säger Johan bestämt. De är som upphöjda berg när de står där en bit från kriget och leran och talar om hur duktig Kalle blivit och hur bra Anna utvecklats. Jag är imponerad över alla dagisfröknar som orkar med sitt jobb år efter år.
Utställningen i Nyköping är Johans sista för året. Men almanackan för 2002 är redan ganska uppbokad. Under våren väntar utställningar i Helsingborg, Danmark och Östersund. Och så ska han vara med på Konstmässan i Stockholm.
Dessemellan hinner Johan jobba med sina bokomslag. Han är en flitig formgivare av böcker och när han rabblar upp några titlar inser man att de flesta svenskar nog har ett par av hans omslag hemma i Billybokhyllan.
Jag har gjort alla Klas Östergrens böcker, Carina Rydbergs två senaste, en del till Jacques Werup och Cilla Naumann, berättar Johan.
Att formge böcker är en hobby, förklarar han. Att läsa en roman är ett exklusivt möte med en enda röst som får tala till punkt. Något som faktiskt är väldigt ovanligt i dag.
Johan jämför med konsten. Även en målning ger en enskild människa möjlighet att möta en annan människa, utan att bli avbruten.
Många olyckskorpar talar om både romanen och måleriet som utdöende konstformer. Men jag tror att det alltid kommer att finnas ett behov av det här personliga tilltalet.
Johan har själv valt att sammanföra måleri och litteratur genom att samarbeta med författarna Jacques Werup och Peter Kihlgård. Inför två av Johans utställningar på Galleri Bergman i Stockholm skrev de texter, som tillsammans med målningarna, gavs ut i bokform.
Jag ville inte ha en vanlig katalogtext utan en litterär text som kunde ge ytterligare en dimension till bilderna och bredda samtalet.
Själv ska han nu ägna sig mer åt människorna bakom de litterära texterna. Jacques Werup och Peter Kihlgård är två av de författare som nyligen fått sina porträtt målade av Johan.
Jag ska måla av ett tiotal författare och ställa ut porträtten på Kulturhuset i Stockholm nästa höst eller våren därpå, berättar Johan som tycker att porträttet av en människa är den starkaste bild som finns.
Därefter ska han återgå till landskapen. Redan nu har han en stor landskapsutställning inplanerad på Galleri Bergman till år 2003. Om morötterna och väninnecitronerna finns kvar i landskapen tills dess återstår att se.
Så jobbar vi med nyheter