Margaret Thatcher gjorde det i Brygge 1988, Tony Blair i Warszawa 2000 och i går var det äntligen David Camerons tur. Efter ett halvår av uppskjutningar levererade den brittiske premiärministern sitt stora tal om det europeiska projektet och Storbritanniens delaktighet. De brittiska ledarnas tal om Europabygget har alltid haft någonting episkt över sig. Och Storbritannien har en speciell position. Landet är den enda kroniskt EU-skeptiska storspelaren i unionen och har ständigt retat upp Eurokramarna.
Nu är dags att göra upp med britternas EU-skepsis som i dag är större än någonsin, sa premiärminister David Cameron i går. Hela Europa lyssnade med hjärtat i halsgropen.
Cameron utlovar en folkomröstning om EU-medlemskapet om hans regering blir omvald 2015. Innan det borde EU ges en chans, manade Cameron. Men "flexibiliteten" för länderna utanför eurozonen måste i så fall bli större, det demokratiska gapet i EU måste krympa och konkurrenskraften måste öka.
"Flexibilitet" betyder ett Europa à la carte och det kan inte accepteras, rasade kritikerna. Antingen är man med och då satsar man allt på samarbete, eller så är man inte med, sa EU-minister Birgitta Ohlsson och EU-parlamentets ordförande Martin Schulz lät hälsa samma sak i brittiska The Guardian. Om Storbritannien lämnar EU kommer den gemensamma marknaden att kollapsa, sa den liberala gruppens ledare i EU-parlamentet Guy Verhofstadt till BBC.
En Brixit (ja, krisordvitsarna växer som ogräs) skulle bli väldigt problematiskt för EU och Sverige. Storbritannien är en stor ekonomi som bär upp vår inre marknad och landet ger tyngd åt EU i spelet på den globala politiska arenan. Om Storbritannien kastar in handduken förlorar Sverige en viktig allierad i de jättelika frågorna om jordbrukspolitiken och hela EU-budgeten.
Det är samtidigt episkt att Storbritanniens ledare vill göra upp med EU-missnöjet. Motviljan finns och har alltid funnits i alla medlemsländer i olika utsträckning. Roten har alltid varit det demokratiska gapet mellan medborgare, nationella parlament och politiker och byråkrater i EU-institutionerna. Det är ett problem som behöver bearbetas i grunden för att demokratin i unionen ska göra skäl för namnet.
Ingen av EU:s tongivande medlemsländer vill att Storbritannien stämplar ut. Och till skillnad från mer småskaliga EU-skeptiska krafter tas Storbritannien på allvar av EU-kommissionen och unionens regeringschefer. Camerons tal kan bli brytpunkten i diskussionen om vad EU ska göra och hur 500 miljoner medborgares makt ska förstärkas. Det är en diskussion som alltid har behövts och som äntligen har blivit brännhet.