Förr i tiden hämtade Nyköpingsborna ofta sitt vatten från brunnar på sina gårdar men det fanns också en hel del brunnar som var allmänna. De som användes mest var de som låg vid Stadsbron, längst ner vid ån på Prästgatan och den i hörnet av Kungsgatan och Slottsgatan vid Korsbron.
Brunnen eller pumpen vid Korsbron var en av de sista stora pumparna som fanns i Nyköping. Den revs i juni 1896 när vattenledningarna hade fått sitt genombrott.
Hasse Jonsson som är ordförande i Bildgruppen i Nyköping berättar: "Min farfars morfar Karl-Johan Jonsson, född 1825, kom till Nyköping på 1860-talet och blev nattropare eller brandvakt som det också hette. Han gick runt på gatorna och ropade "Gud bevare staden från eld, mord, brand och rövarhand". Alla hus var byggda i trä så det var viktigt att det inte började brinna. På slutet av sin runda hälsade han ofta på hos pumpuppsyningsmannen som bodde i pumphuset vid Korsbron. Där togs det alltid några glas men då var det inte vatten i glasen. Ofta sent på morgonen fick hans ena dotter sedan hämta honom och då var han riktigt rund under fötterna."
LÄS MER ►Här finner du alla delar i SN:s serie "Husens hemligheter"
Men vattenledningar var egentligen ingen nyhet för nyköpingsborna. Troligen var det Hertig Karl som såg till att bygga den första vattenledningen i Nyköping. Han ville ha färskt vatten på slottet och lät 1595 bygga en brunn på borggården på Nyköpingshus. En vattenledning med 640 urborrade trästockar ledde vattnet från Rönnekällan (Kung Rönnes källa, Rännekällan eller Vesterlundskällan är andra namn på samma källa) till brunnen på slottet. Sannolikt förstördes stadens första vattenledning i den stora stadsbranden 1665.
Rönnekällan finns kvar än i dag och ligger strax intill Vesterlunds krog i Blommenhov väldigt nära motorvägen.
Knappt tvåhundra år senare blev det åter aktuellt med en vattenledning från Kung Rönnes källa. Men då skulle den gå direkt till Stora torget. Det var ägaren till fastigheten Vesterlund, Gustaf Bernhardt, som kom med ett förslag att han själv med egna pengar skulle bygga en vattenledning in till torget.
I slutet på sommaren 1839 forsade vattnet fram genom de urborrade trästockarna till brunnen på torget. Stadsborna var glada och Gustaf Bernhardt själv var nog också rätt nöjd. Han fick nämligen betalt för att vattnet tog sig till brunnen på torget och på ett år blev det drygt 800 kronor. Jämför man det med löneindex för en manlig industriarbetare i dag så motsvarar det drygt 2,2 miljoner kronor.*
På den östra sidan av staden fanns det en del andra brunnar för invånarna men längre ut på den västra delen var det lite sämre. Därför bestämdes det år 1863 att man skulle bygga en ny brunn i Västertull (nuvarande Teaterparken), som skulle få sitt vatten från brunnen på torget genom en nydragen ledning. När den blev klar fick även en del fastigheter som låg längs vägen ansluta sig till vattenledningen.
Skicket på de urborrade trästockarna försämrades under 1880-talet. Det blev läckor och svampangrepp på stockarna. Familjen Bernhardt som fortfarande ägde ledningen började då byta ut trästockarna mot begagnade järnrör och det arbetet var klart vid sekelskiftet. Men rören var inte helt felfria när de monterades. Rosten kom som ett brev på posten och vattnet i torgbrunnen började sina. På 1930-talet var rören så dåliga och rostiga att släktingarna till Bernhardt inte ville reparera dem. Då löste staden in både ledningen och marken vid Rönnekällan och kopplade in torgbrunnen på stadens vattenledning. Bernhardts vattenledning hade då varit i drift i över 100 år.
Redan i slutet av 1800-talet började det pratas om att bygga en fullständig vattenledning för staden. Nyköping växte och blev modernare. Det behövdes mer vatten än det som fanns i Rönnekällan. Det började borras efter vatten och nere vid Fruängen vid nya Hamnvägen lyckades man hitta vatten som höll en temperatur på sju grader. Det var bra självtryck och ett tvåtumsrör gav cirka 100 kubikmeter vatten per dygn.
Den åttonde oktober 1894 släpptes vattnet på i den nya vattenledningen. Sedan väntade ett långdraget bygge där man grävde upp de flesta av stadens gator. I Nyköping fanns det vid den här tiden cirka 6 000 invånare. Av stadens drygt 300 fastighetsägare var det cirka 2/3 som ville bli inkopplade på ledningen men resten var ointresserade.
I flera omgångar fick man utöka kapaciteten i Fruängens vattenverk. Vattentornet på Långberg byggdes på 1960-talet och ersatte då reservoaren som tidigare hade byggts på Kråkberget. Nyköpingsborna fick sitt vatten från Fruängen ända fram till maj 1998. Fruängens vattenverk hade då försett nyköpingsborna med vatten i 104 år.
Samtidigt som vattnet sprutade ut från Fruängen hade man på 1950-talet börjat leta efter nya möjligheter till vattenförsörjningen i den växande staden. Till slut gick Nyköping ihop med Oxelösund och man byggde ut Högåsens vattenverk, vid Larslund, med ledningar, grundvattenbrunnar och pumpar. Så nu för tiden dricker Nyköpingsborna vatten från Yngaren.
Källor: Nyköpings historia II, av Håkan Norén, Nyköpings stadsfullmäktige etthundra år, av Nyköpings drätselkammare
Tack till: Bildgruppen Nyköping och Museet i Nyköping
*Källa: Kungliga myntkabinettet, Edvinsson, Rodney, och Söderberg, Johan, 2011, A Consumer Price Index for Sweden 1290-2008, Review of Income and Wealth, vol. 57.