Drömmar och mimik
Utsidan och insidan. Konstnärerna Björn och Stellan Ekegrens och Björn Römerts konst handlar både om att betrakta inifrån och utifrån.
Björn Römerts långsmala smidesskulpturer i konstruktionsstål fungerar bra ihop med Stellan Ekegrens akrylmålningar och grafik. Björn Ekegrens glasskulpturer sitter i fönstren och silar solljuset genom det breda färgspektrat.
Jag tycker om Stellans tavlor och Björns glasskulpturer. Vår konst passar ihop, menar Björn Römert.
Det är ingen konkurrens mellan våra verk eftersom de är så olika varandra. Likheterna finns inte, tycker Stellan Ekegren som i dag representerar både sig själv och sin lillebror på hjärtligaste storebrorsmanér.
Det gick fort att ställa i ordning utställningen den här gången. Var och en fyller sin plats. Björn Römerts svarta figurer strävar mot himlen. De gör gester, mänskliga uttryck, som har förstärkts och förenklats till streckgubbar i metall. Giacometti är ett namn som genast kommer upp i huvudet, men honom vill Björn Römert inte jämföra sin konst med.
Det var så många som sa det att jag var tvungen att åka ner till Danmark och se Giacomettis skulpturer. Men det är inte alls samma sak, säger han.
Inspirationen till figurerna får han genom att sitta och iaktta folk på caféer och restauranger. Sedan blir det skisser, 4050 per figur. Som gammal ingenjör känner han till stålets egenskaper och det har därför blivit hans material.
Alla skulpturerna på den här utställningen är nya eftersom allting sålde slut i somras. Den senaste gjorde jag klar i går kväll. Men det är en inspiration i sig, att någon vill köpa. Om det inte var så skulle jag nog sluta.
Som konstnär har man ett solitärt arbete och i och med att man ställer ut och konsten säljs sluter man en social cirkel. Det är meningen att man ska bli av med konsten, säger Stellan Ekegren som trots allt har ett verk på utställningen som han inte gärna säljer. Vilket vill han inte säga.
I hans måleri och grafik är det känslorna som måste komma ut. Ibland är det föreställande, ibland inte. Det är ofta ansikten invävda i någonstans i de sobra färgerna.
För mig betyder konsten en metal andning. Det räcker inte att bara vara vanlig, ha ett vanligt jobb. Jag försöker det ibland, men då blir jag tvungen att gå tillbaka igen. Först då tänds förståndet och saker faller på plats, på något vis.
Motiven kommer automatiskt, det krävs ingen planering. Men det är en lång och ofta snårig process, det är både Björn och Stellan överens om. Båda har prövat på andra tekniker, men ändå kommit tillbaka till sitt ursprung igen. Utan konsten mår man inte bra, menar Stellan.
Man planerar inte, det bara växer fram. Det är jäkligt spännande. Det är faktiskt snudd på drömmar på duk.
Fotnot: Utställningen pågår till den 18/9.
Så jobbar vi med nyheter