Drömmen blev sann

– Hela mitt liv har varit som en audition, berättade han en bit in i andra halvlek och syftade på att han brukade hålla show för de andra barnen från Bombays slum.
Sedan hade han turen att bli adopterad, gick på dansutbildning och vågade ta sånglektioner och fick en roll i musikalen Bombay Dreams i London.
Nu ger han alltså tillbaka och har en föreställning till i kväll fredag.
Lugn och samlad verkade han vara i går på premiären. Det är ju en stor sak verkligen att göra en egen show i Culturum.
Men direkt visade han sin klass med att sjunga This is the Moment. Rösten bar övertygande och fast och med en välkommen mörk botten och en ljus stark höjd. Dessutom kunde han göra detta utan att åma sig alls, tvärtom bara med att fokusera sakta panorerande över parkettpubliken och med bara få gester. Jag är säker på att sådan konst är mycket svårare än den ser ut.
Lite senare kom hela Sveriges Guldet blev till sand, där man precis som han just berättat, lätt kunde förväxla honom
med Peter Jöback, från den mjuka inledningen på sången till slutets starka förtvivlan.
Men om Daniel Ganesh själv har haft en dröm om utsålda hus i Culturum för att få ett riktigt stort överskott att ge hjälpbehövande är han säkert besviken. För det blev bara halvfullt i går.
Kanske har han överskattat vad West End-musikaler och han själv drar för publik i dag i konkurrens med så mycket annat och när biljetterna kostar över fyrahundra.
Sedan har han också kallat in Gert Fylking som intervjuare och värd för pratshowdelen, och det visade sig i går åtminstone delvis vara en katastrof. Fylking hade bokstavligen allt ljus på sig och frågade i första halvlek lite om ditt och datt och var allmänt oförberedd på vad en kvalificerad publik kan vilja ha ut av ett samtal. Och att dra en usel historia om att hela indianstammen ryms i ett träd var väl ändå makalöst smaklöst, eller fantastiskt ogenomtänkt denna kväll, för att använda det ord som användes fantastiskt mycket alltför ofta.
Då kunde man i stället glädja sig åt den stora kören av sångare från trakten som övat in ett långt potpurri på Andrew Lloyd Webber-musikaler och sjöng utantill och med skön inlevelse.
Även i orkestern fanns välkända ansikten och allting satt på plats, från det mjuka klarinettintrot till basgångarna och de sju trumslagen i takt med att de sju danskillarna gjorde sina baklängesvolter på rad.
Rätt kämpigt med att få till illusionen av den unga förälskade flickan i Barberaren i Sevilla hade Katarina Pilotti, och den koloraturarian går inte att göra ihop med en pianist som inte fixar allt i kompet. Bättre gick det då med La Wallys berömda avskedsaria, där hon beundransvärt lyckades fokusera om efter det spretiga mellanpratet.
Pang på var det däremot med yrvädret Rebecca Grant från West End, som drog av en Cole Porter och en blues så det gnistrade och fick Anders Karlssons tenorsaxofon att också stegra sig alldeles extra. Men hon hade gärna kunnat ha en följespot på sig.
Ett problem med hela formatet En kväll med Daniel Ganesh var tempot. Jag gillar i och för sig att inte allt ska gå jättefort på scenen. Hela livet är ju ändå fyllt av jäkt.
Men ibland sackade kvällen. Och det var länge ett mysterium vart de fyra dansarna tog vägen. Kunde de inte fått komma in och dansa bakom till någon av sångerna?
Och länge satt jag och väntade på att Daniel Ganesh skulle få sjunga ihop med någon, det är ju då det verkligen händer något med känslorna. Men som tur var fanns Katarina Pilotti efter paus beredd i kulissen i en ny ännu stiligare kreation och fick det att låta underbart i duetten All I Ask of You.
Kvällen så långt jag kunde vara kvar slutade med att publiken fick ställa frågor om språk och tillhörighet, om hur svårt det är att komma in i musikalvärlden i Sverige och om att det kanske blir en fortsättning.
Och gärna det, för mycket var riktigt bra i går.