Jag möter Hamid i Migrationsverkets väntrum. Han sitter framåtlutad och stöder armbågarna mot sina knän, stöttar huvudet med händerna. Axlarna är smala, mer av en pojkes än en mans.
Bredvid Hamid sitter hans psykolog, Therese Montgomery. Det är hon som får föra hans talan i vårt samtal. Just nu är han för spänd och medtagen för att klara av att prata.
Idag ska Hamid få besked om han ska få stanna i Sverige. Det har varit långa dagar av väntan fram till nu.
– Hamid har ofta stark huvudvärk och svårt att sova. Men han har verkligen kämpat och gått på vartenda möte. Trots att huvudvärken gör det svårt för honom att prata och minnas vad som sagts, berättar Therese.
Efter några minuter kommer handläggaren. Hon vill inte att journalister ska vara med på mötet, trots att Hamid själv vill det, så vi väntar utanför.
Efter en dryg halvtimme kommer Hamid och Therese ut. Båda ser trötta och tomma ut. Hamid går med böjt huvud och svajande steg. Therese tar honom om axlarna och får honom att sätta sig på en bänk. Hamid får en Ipren av fotografen och sväljer ner den med lite vatten. Sedan vill han ut. Det är tydligt att han behöver luft. Utanför dörren sätter han sig tungt på trappan. Benen är brett isär och huvudet framåtböjt mellan knäna. Pekfingrar och långfingrar pressar mot tinningarna. Som när barn formar en låtsaspistol.
– Det blev avslag. Det är så märkligt hur den här processen går till. Först säger handläggaren att "du har fått avslag", sedan räknar hon upp sju anledningar till varför han inte är flykting. Men då kunde varken Hamid eller jag ta in mer, säger Therese.
Hon är ledsen och arg.
– Det är dubbelt. Nu när Hamid är ledsen och trött handlar det om att inte sluta kämpa. Vi ska överklaga avslaget. Vi måste fortsätta för vi vet att det ändå finns hopp.
[fakta nr="1"]
Anette Wanderbäck möter upp med en påse nyköpta bullar och en Cola. Hon arbetar på Hamids HVB och har kört honom hit.
– Hamid äter nästan inget just nu. Ibland får han ryck och äter, men en pojke i den åldern måste äta, säger hon bekymrat.
Men Hamid skakar på huvudet och fortsätter att sitta med huvudet böjt mellan knäna. Han sitter helt stilla, det syns inte ens att han andas.
Det är femte gången Hamid är på Migrationsverket för ett möte. Anette har varit med honom en gång förut. Hon beskriver det som " katastrofalt dåligt skött".
– Jag kommer aldrig glömma det samtalet. Då trodde vi att han skulle på artonårssamtal, som man har en månad innan de fyller år för att förbereda dem för vad som händer då. Men när vi kom hit berättade de att han skrivits upp i ålder och var 18 år. Därför fick han inte fick bo kvar hos oss utan skulle bo här i en lägenhet.
Anette tittar upp mot de institutionspräglade byggnaderna.
– Han behövde inte stanna kvar direkt utan kunde få komma dagen därpå. Det var ju generöst, säger hon sarkastiskt.
Men på grund av att Hamid mådde så psykiskt dåligt fick han ändå stanna på sitt HVB.
Anette och Hamid har känt varandra i två år. Hon började jobba där samtidigt som han flyttade in.
– Jag känner honom som min egen grabb. Han är världen snällaste och en riktig kompis till alla. Han har lärt sig svenska och sportar. Jag är arg, jag tycker inte man behandlar människor så här. Det är ett spel, säger hon sammanbitet.
Therese bläddrar i den tjocka traven med papper som hon fått av handläggaren. Ett av dem beskriver hur processen går till. Hamids fall kan prövas två gånger till. I Migrationsdomstolen och i Övermigrationsdomstolen.
– Nu har vi tre veckor på oss att överklaga. Gör vi inte det vinner avslaget laga kraft, konstaterar hon.
Hamid är från en by i Afghanistan och hela hans familj har flytt på grund av en hotsituation. Idag vet han inte var resten av familjen befinner sig. Hamid kom till Sverige i januari 2016. Om lagförslaget om asyl för unga ensamkommande går igenom hamnar han precis utanför. Det gäller dem som kom senast den 24 november 2015.
I traven med papper finns förstås även skälen till varför Hamid inte anses som flykting. Therese Montgomery skakar tvivlande på huvudet när hon läser.
– De citerar dokument som vi vet inte stämmer, dokument som ska visa att det inte är farligt för Hamid att återvända till Afghanistan. Till exempel att shiamuslimska hazarer inte är utsatta. Den stora anledningen till att Hamids familj flytt är dock en statsman som har en personlig vendetta mot dem och som har resurser att spåra upp dem. Där har Migrationsverket bedömt att det inte sannolikt att statsmannen skulle hitta Hamid. Vad grundar de det på?
Avslaget innebär att Hamids livssituation förändras.
– Migrationsverket kan erbjuda ett boende här, men med tanke på hur han mår är inte det någon lösning. De kan också ta kontakt med någon institution. Att Hamid mår psykiskt dåligt är det enda Migrationsverket kan styrka, men de gör bedömningen att det inte är livshotande. Hur de nu kan veta det, säger Therese.
Närmast i processen väntar att överklaga avslaget till Migrationsdomstolen. Beslutet därifrån kan sedan dröja.
– Vi har en boende som väntat på beslut ett halvår. Det är oerhört tufft att leva i, säger Therese Montgomery.
Hon tycker att väntetiden i sig utgör ett skäl att få stanna i Sverige.
– När man kommit så långt att man bott här i två och ett halvt år har man ju skaffat vänner och kunskaper. Samhället har ju redan investerat en massa pengar i de här ungdomarna, nu när de snart kan börja jobba och betala skatt kastar man bort det. Varför gör man så här? Det känns inte mänskligt.
Det är dags att bryta upp. Hamid tar min hand och möter min blick för första gången. Ögonen är rödkantade. Hamid kisar mot ljuset med en grimas av smärta och sätter sig i bilen. Han ser tomt framför sig.
Under vårt möte har han inte sagt ett enda ord.
Fotnot: Hamid heter egentligen något annat
► Senare på sn.se: Röda korset, Utrikesdepartementet och Migrationsverket har olika syn på Afghanistan.