En sommardag 1989 åkte Karin och hennes dåvarande man bil till bekanta som bodde i Ålberga.
– Vi var ute efter en sommarstuga, tyckte att Ålbergas läge var jättebra och upptäckte det övergivna torpet som var till salu.
Tomten var igenvuxen, torpet saknade varmvatten och var förfallet. Men Karin såg dess potential. Paret köpte torpet av Ålberga gård och flyttade året därpå dit permanent.
– Vi såg möjligheten att bo nära jobb – oavsett om arbetsplatsen fanns i Nyköping, Norrköping eller Oxelösund. Här fanns närhet till förskola, skola och busshållplats, till Bålsjön, Bråviken, Kolmården och skogar.
Torpet var inte k-märkt, länsstyrelsen ansåg inte att det var kulturhistoriskt värdefullt och därför värt att bevara. Men Karin och hennes man renoverade det omsorgsfullt. Och när gamla fynd gjordes växte hennes intresse för svunna tider.
– Människor hade lämnat spår efter sig i väggar, golv och mark. Jag har bland annat hittat tänder från en ko, en gammal sko och en porslinsskärva.
Torpet var litet, räckte inte till när Karin hade fött två döttrar.
– Men under åren 1864–1866 bodde det tio personer – Johan Jonsson och hans hustru Anna Maja Andersdotter med barn, barnbarn och två så kallade inhysingar – i torpet som bestod av ett rum och kök, reflekterar Karin.
I samband med att Karin och hennes man byggde ut torpet revs virke från en yttervägg bort. På timret som då blev synligt stod torpets namn, Petterslund, skrivet med stora versaler med vit krita. Upptäckten fick Karin, som tidigare forskat på sin släkt, att börja forska på torpet.
I dag vet Karin att torpet har anor från 1790 och att torparen gjorde dagsverken på Ålberga gård. Genom forskning har Karin stillat sin nyfikenhet på människorna som bott i torpet. Hon vet att det först beboddes av Petter Jansson, född 1749 i Björkvik, med familj, att det kring sekelskiftet 1900 befolkades av banarbetare och på 1960-talet av en busschaufför.
– Torpet måste från början ha varit mycket ensligt beläget, cirka en halvmil till Kila kyrka och Ålberga gård. Men torpet blev omgärdat av nya hus när järnvägen drogs fram och stationssamhället Ålberga framskred, säger Karin och tittar drömskt ut genom ett av husets två köksfönster.