Under några dagar har det pågått en debatt om trafikregler på vår insändarsida. Vem har väjningsplikt: är det cyklisten eller bilisten? Frågan är ju ganska enkel men svaret tycks vara desto mer komplicerat. Det hänvisas till trafikförordningar och paragrafer i ett så hissnande tempo att det känns som värsta vetenskapen att cykla eller åka bil till jobbet.
Ja, det är så komplicerat att jag inte ens orkar försöka förstå. Jag inser att det är ytterst oansvarigt av mig – jag har ju körkort och är förmögen att läsa. Självklart borde jag sitta böjd över trafikverkets föreskrifter och hamra in de olika paragraferna djupt i mitt medvetande.
Mitt enda försvar är att jag åtminstone vet detta: bilar är väldigt mycket hårdare än cyklister. Det känns som en ganska grundläggande insikt men jag tror att vi kommer en bit på vägen i trafiksäkerhetsarbetet om vi håller fast vid den. Tyvärr är så inte alltid fallet. Allt för ofta stöter jag på dryga bilister, som i stället för att bli ödmjuka inför detta enkla faktum (att bilar är hårdare än cyklister) väljer att tillbe paragrafer.
På våra insändarsidor lägger experter och andra trafikintresserade sina pannor i djupa veck, för att lyckas förklara hur trafikreglerna fungerar. Hur ska ett cyklande barn lyckas ha koll på dessa? Vems rätten är spelar ingen roll om olyckan är framme.