Dubbel besvikelse för Anklew
Björn Anklew kände sig inte på topp när han vaknade upp i går morse. Det skulle ha varit världens skönaste dagen efter. Sömndrucken tvingades han konstatera att mardrömmen var sann.
Guldet hamnade i Malmö. I Halmstad sänkte sig den stora tystnaden bland de 17 000 som kommit till Örjans Vall för att fira guldet.
För Nyköpingskillen Björn Anklew var besvikelsen dubbel.
För första gången sedan debuten i allsvenskan i början av maj blev han ställd utanför truppen. Han tvingades följa guldstriden från sidan.
Det var inte så han hade tänkt sig att avsluta sin sagosäsong i HBK.
Det kändes riktigt mulet att inte få vara med. Jag var helt hjälplös där vid sidan av. Det bara spratt i benen och det enda man ville var att få komma in på planen och avgöra.
Så här i efterhand var det nästan lika bra att man inte fick vara med. Nu har jag kommit över min egen besvikelse. Den hade nog faktiskt varit värre om vi vunnit guld och man själv inte hade fått vara med. Det är ju den sista matchen alla minns.
Besvikelsen över det missade guldet gav inte med sig lika lätt.
Spelarna i Halmstad BK dröjde kvar länge, länge på Örjans Vall efter matchen mot IFK Göteborg i lördags. Sedan blev det middag på Scandic, en middag som skulle ha varit guldmiddag. . .
. . .så man kan ju lugnt påstå att det var lite stelt i början. Det var lite alibisnack från styrelsen och ledarna om att vi ändå hade gjort en fantastisk säsong, men alla visste ju vad det handlade om.
Men sedan sa vi faktiskt inte så himla mycket om det. Besvikelsen släppte lite efter ett tag.
Den var i alla fall inte värre än att spelarna med flickvänner efter middagen drog ut på stan.
Och stannade länge.
Vi var hemma någon gång mellan fyra och fem.
I takt med att timmarna gick började Björn Anklew må lite bättre. Och med lite distans till lördagen kunde han konstatera:
Man kan vrida och vända på det tusen gånger och säga tänk om. . . och det är klart att det hade varit skönare att sitta här idag med en guldmedalj. Men man får försöka se helheten. Vi måste vara nöjda med vad vi uträttat den här säsongen.
Jag vet inte, det kanske är värre för grabbarna som har varit med länge. För mig är det ju en stor grej bara att få vara med om ett år i allsvenskan.
På mobiltelefonen ringde lagkompisar som Markus Rosenberg och Emil Jensen. Det sas ingenting om det missade guldet.
För spelarna i Halmstad är det redan höstvardag igen. Idag tränar klubben precis som vanligt och snart drar Royal League igång.
Björn Anklew måste se framåt.
Först var målet att få göra något inhopp. Man höjer ribban efter hand. Nu har jag spelat sju matcher från start. Nästa år vill jag göra tio eller tolv.
Så jobbar vi med nyheter