Duracellkaninen intog teatern

Jag har sett honom förr och vet hur han agerar, den filurige göteborgaren. Men han inleder kvällen med att ge oss i publiken en skopa ovett, på ett charmigt sätt.
– Ni ger ett trevligt men sävligt intryck.
Duracellrockpopen som Timo Räisänen och hans fyramannaband bjuder på gör sig bäst på klubb eller någon somrig utomhusscen där lyckorusiga människor kan hänga med och go lika bananas som bandledaren på scenen. Teatern i Nyköping är liksom en annan typ av arena där det ska sittas ned och klappas artigt.
Eller, det behöver det ju inte alls egentligen vilket Timo Räisänen snabbt bestämmer och också får publiken att hålla med honom om. Efter bara ett par låtar stås det upp i bänkraderna, det dansas längs gångarna vid väggarna och även om allsången börjar tveksamt i låten Sixteen så tar den sig också efter ett par försök.
Timo Räisänen blir glad.
– Vi börjar lära känna varandra nu, bra det tar sig. Men vi började mycket bättre än vad ni gjorde, säger han till oss, självklart på ett charmigt sätt.
Timo Räisänen är just nu ute på en vinterturné, (Nyköping i går, Norrköping i dag) och med sig har han ett sprillans album, Endeavour, som vi såklart får höra en hel del ifrån. Han sparkar i gång med Crawl on bitter vilket känns ungefär som att släppa lös ett gäng vildhästar som får springa ned publiken. När han tar sina, i det närmast patenterade, höga Timo Räisänentoner och får med sig sina popkillar i kören uppstår en maffig känsla. Ribban är dessutom lagd vilket på ett dramaturgiskt sätt är på gott och ont. Om artisten kör över publiken med första låten, hur tar man sig då i mål med hedern i behåll?
Och det är snudd på att Timo Räisänen kör i diket eftersom jag efter ett par låtar undrar vad som ska hända härnäst.
Men med sex album, vinnare av P3 Guld-priser, programledarerfarenhet och kanske en miljard spelningar vet han såklart hur man hanterar en publik. Vi får den stillsamma I’m Indian och en monolog om att trots att det ibland är svårt att tro så kommer det goda vinna över det onda. Från senaste skivan får vi också The fight of her life, om när man börjar bråka med de man tycker mest om. Om det låter högtravande kan jag berätta att vi också bjöds på låten A fever, som handlar just om att Timo Räisänen hade feber i ett halvår under någon slags jobbig tandinfektion.
Tar han sig i mål då? Ja, inte nog med att inledningen är stark, energisk och saftigt medryckande. Innan själva slutlåtarna får vi veta följande.
– Det kommer bli en sjuhelvetes final.
Och det blir det. Visst finns det småsaker att kommentera om spelningen. Det är exempelvis inte lätt att höra vad karln sjunger när tonerna är låga och inte så där kastrathöga, men vad spelar det för roll när man charmat en hel publik, ordnat med dans och allsång och skapat en stämning så uppåt att den nästan går att ta på? På ett charmigt sätt.