Hur ska det kännas? I mina händer ligger en pläd för 16 000 kronor. Jag stryker lätt med tummen och pekfingret. Ber till gud att en trasig nagel inte ska fastna.
– Det känns att det kostar. När folk får ta på produkterna brukar de bli förvånade över att vi inte tar mer betalt, säger Carl von Eckermann, barnbarn till Ebba och vd för det nystartade väveriet.
Vi befinner oss långt ut på landet, i ett rött hus med fri sikt över åkrarna. Ljuset flödar, trots att det bara är tidig vår. De regelbundna smällarna från vävstolen ekar mellan rummen, väven växer fram millimeter för millimeter. Silkiga trådar formar ett mönster med 60 år på nacken. Utanför böljar Sörmland. Landskapet som var Ebbas inspiration och som fortfarande sätter ramarna för designen.
– Farmor hämtade mycket färger från årstiderna, så det tänker vi också göra. Och för att varumärket ska kännas trovärdigt är det viktigt att vi också finns här, säger Carl.
Ebba von Eckermann marknadsförde sig som den vävande grevinnan. Hennes imperium i Ripsa, en bit från Nyköping, hade som mest 50 anställda. Kunderna fanns bland den amerikanska överklassen, och under en tid gick det sörmländska Ripsamodet att köpa i Diors butik i Paris. När företaget avvecklades 1980 skänktes vävstolarna till ett kvinnokooperativ i Afrika. Men några få blev kvar och har övervintrat i en skolkällare, med Ebbas goda minne.
Under tiden har otaliga stjärnor hunnit göra både entré och sorti på modescenen. Made in Sweden har blivit Made in Bangladesh. Svenskt mode har blivit avskalat. Hållbart har blivit massproducerat och konsumtionstakten, den har bara ökat.
Kanske är det därför det är så lugnande att höra vävstolarna dunka igen, i en villa i Stjärnhov. Eller så har alltid vävstolar den effekten. För textilkonstnären Marianne Lundgren, produktionschef på väveriet, är det i alla fall ett drömprojekt. Hon tror så starkt på märket att hon lånat ut delar av sitt hus till produktionen nu under uppstarten.
– Folk kastar bort vävstolar i dag, och det skär i mitt textilhjärta. Det är en kunskap som håller på att försvinna, säger hon.
Oftast står det någon gammal vävstol och dammar i ett hörn av slöjdsalen, men att använda den är inget man ger sig på längre. Därför har det inte varit helt lätt att hitta personal. Förutom Countess von Eckermann, som varumärket heter, finns bara något enstaka manuellt väveri kvar i Sverige.
– Vi har fyra deltidsanställda väverskor och söker efter fler. Helst personer som kan jobba heltid, för vi kommer behöva växla upp produktionen, säger Carl.
Den första kollektionen består av skinnkantade plädar, så kallade lap robes, och en uppdaterad Ripsajacka i två färgställningar. Konceptet har förfinats i både ett och två steg för att nå upp till 2010-talets förväntningar på exklusivitet. Ebbas rediga skotska ull har bytts ut mot en ekologisk mix med silke och kashmir, från ett spinneri i norra Italien.
– Vi får inte säga namnet på företaget som vi köper det av, för då tar de ut royalty, så du kan inte skriva det. Men när vi berättar för folk var det kommer ifrån så nickar de och förstår, säger Carl.
Lädret är ekologiskt garvat, presentaskarna omsorgsfullt klädda i linne och vissa plagg numreras till och med som konstverk. Upplagan kan till exempel vara 100 stycken.
– När du öppnar en av våra lådor ska det kännas att det är något speciellt.
Carl von Eckermann siktar högt, och menar att slutresultatet håller samma kvalitet som franska modehusen Hermès och Louis Vuitton. Lyx i det allra översta skiktet.
– Vi är ganska ensamma i det segmentet i Sverige, och det är en av anledningarna till varför vi tror att det är gångbart. Det finns inget annat riktigt exklusivt textilmärke.
Men vi måste prata mer om priset. Vad motiverar så många tusenlappar? Och vem betalar?
Att allt är gjort för hans påverkar förstås. Att väva är en konst, och att tillverka en pläd eller en jacka tar flera dagar. För att mönstret ska bli jämnt måste bommen dras in med samma kraft hela tiden, timme efter timme.
– I bland skämtar vi och säger "Var det här stunden innan lunch? säger Marianne, och visar ett stycke som kanske är lite glesare än resten av tyget.
När själva väven är klar synas varje centimeter innan den beskärs och kantas med skinn. Det som ska bli Ripsajackor får knappar och till sist sys märket dit. En kvadrat i beige skinn med präglad logga.
Materialvalet påverkar också priset. Carl och Marianne hade helst velat använda svenskt garn, men hittade inget som höll måttet. Det italienska spinneriet ägs av LVMH (Louis Vuitton Moët Hennessy), en av världens största koncerner inom lyxproduktsbranschen, och erbjuder 55 000 färgnyanser. Textilbranschen är känd för sitt ganska fläckiga miljösamvete, men just det här spinneriet ska ligga i bräschen för hållbar produktion. Till exempel har det ett eget reningsverk som tar hand om vattnet från färgningsprocessen, förklarar Carl.
– Vi tror så mycket på det här varumärket. Farmor ville hjälpa kvinnorna i Ripsa på sin tid, och det är något som vi verkligen kan identifiera oss med. Arbetet ska värderas och en hög prisklass avspeglas också i socialt ansvar.
Målgruppen är kvinnor från 35, 40 år och upp till 70. Hittills har försäljningen gått över förväntan. Hur många exemplar som sålts vill de inte avslöja, men någon produkt har gått så bra att lagret är slut och nu måste de väva i kapp. Än så länge säljer de bara på webben, men inom kort kommer det finnas en eller två återförsäljare i Stockholm, säger Carl. Därefter blir fokus att ta sig in i USA, där Ebba en gång var som störst.
Kommer man i håg henne där?
– Det är lite av en generationsfråga. Jag har träffat personer vars föräldrar varit kunder till farmor, och fortfarande har kvar sina plädar säger Carl.
Marknaden för lyxprodukter är försvinnande liten i Sverige, jämfört med USA och andra delar av världen. Därför blir den svenska profilen och arvet från Sörmland extra viktigt i marknadsföringen. Det är deras chans att sticka ut.
– En del av uppstarten är att berätta historien bakom märket. Därför har vi tagit fram filmer på svenska och engelska.
Ebba von Eckermann själv är i dag 93 år, och ger gärna synpunkter på designen även om hon släppt tyglarna helt fria. Hennes egen smak kännetecknades av starka färger och brokiga mönster. Det ger efterträdarna ett brett spektrum att röra sig inom, utan att hamna för långt från Ebba-arvet. Men en stor skillnad är att det inte blir några renodlade klädkollektioner. I stället vill det hålla sig till sjalar och inredning. Produkter man som kund kan använda en livstid, inte en trendcykel.
En kul detalj i sammanhanget är att Ebbas mamma Marg von Schwerin grundade Märthaskolan i Stockholm. Ett exklusivt modehus som blev starten för den svenska modenäringen.
– Vi hoppas att det här ska bli nästa kapitel i vår familjehistoria, säger Carl, men betonar att det arbetet kommer ta lång tid.
De har inga tunga investerare i ryggen utan går in med egna pengar, och vill växa långsamt. För tillfället saknar de egna lokaler, och letar för fullt i både Nyköping och Gnesta. Av imperiet i Ripsa finns numera inget kvar och släktens gårdar är sålda sedan länge.
– Men rötterna finns ändå här. Vi vill att företaget ska få gro på samma ställe. Hade vi lagt det i Stockholm skulle det ha förlorat karaktären, säger Carl.
Solljuset ger med sig och färgerna får en annan ton, inte helt olik den skala som tar form i vävstolen där Marianne arbetar. Jag klämmer lite till på pläden. Hur känns den egentligen? Mjuk, så klart, och len. 16 000-kronors-len? Ja, vad vet jag.