Efter Auschwitz

Det är en historia som världen kommer att lyssna till, även om det är omöjligt för den mänskliga fantasin att fatta allt, skrev Expressens Brita Håkansson 1945 i en rapport från koncentrationslägret i Buchenwald.
Den 27 januari för 60 år sedan nådde sovjetiska trupper fram till koncentrationsläget Auschwitz, där nazisterna mördat upp till två miljoner människor, en stor majoritet av dessa var judar. I går möttes så i en minnesceremoni representanter från det kalla krigets öst och väst i enighet vid den främsta symbolen för nazismens bottenlösa människoförakt. Fortfarande finns det några som minns. De som var där, de som överlevde. Men snart är ögonvittnena borta och generationer som inte upplevt Förintelsens ondska ska hålla minnet levande. Kraven måste ställas särskilt på våra skolor, men också på var och en av oss som individer.

Antisemitismen varken uppstod eller försvann med Nazityskland. De antisemitiska myterna hålls vid liv i diverse marginaliserade grupper i vårt samhälle, må det vara nynazister eller radikala islamister. En av det moderna samhällets grundvalar, respekten för människovärdet, trampas på. Så länge vi står redo att bekämpa de krafter som söker förringa Förintelsen och tar avstånd från nedsättande, fördomsfullta myter om andra grupper, högtidlighåller vi minnet i vardagen.
Men om en majoritet av oss väljer tystnaden, ställs toleransen i skamvrån och talet om människors lika värde skorrar falskt. Då sviker vi. Minnet av Förintelsen förbleknar.

Nazismens närmast industriella utrotningsprogram, den slutgiltiga lösningen på judefrågan som det hette, visade på vilken omfattning folkmord kunde få i det moderna samhället. Världen lovade då att "aldrig mer". På 60 år har vi såväl sett folkmorden i Kambodja, i Rwanda som på Balkan. 2005 måste FN, USA och EU visa att man menar allvar med att stoppa mördandet i Darfur.