Ulla-Karin Skoghag tvekar inför att bli intervjuad strax före sin 70-årsdag. Hon håller firandet inom familjen. Och hon har erfarenhet av att bli omskriven och framställd i mindre ljus dager.
Men hon säger ja.
Ulla-Karin väljer plats för intervjun, lägenheten dit hon nyligen flyttat är så liten att hon ogärna tar emot besök där, men Culturum känns som hemma för henne, eftersom som alltid har älskat att läsa.
– Jag har haft fyra borttappade år, säger Ulla-Karin redan innan vi sätter oss i tidskriftsrummet.
Vi backar lite i tiden. Inför valet 2010 meddelar Ulla-Karin att hon slutar som ordförande i kultur- och fritidsnämnden i Nyköpings kommun. Hon hänvisar till åldern. Samtidigt vet alla att hon har haft en turbulent tid, med mycket kritik bland annat för hur nämnden skött kulturen på Nyköpingshus. Ulla-Karin lämnar också Folkpartiet, som hon varit troget sedan sina ungdomsår.
– Jag kände i själ och hjärta att jag inte längre hade min hemvist i partiet. Men vi behöver inte prata mer om det nu…
Under sina två sista år som politiskt aktiv mår Ulla-Karin mycket dåligt, hon känner att något är allvarligt fel. Hon, som under över trettio år öppnat sitt hem för behövande, ser fram emot att de sista placerade flickorna ska flytta.
– Jag isolerade mig, fick en djup depression, ville inte leva, mådde så dåligt utan att veta varför.
I februari 2013, för snart två år sedan, får Ulla-Karin besked. Hon har den obotliga neurologiska sjukdomen parkinson.
– Jag blev sjukdomen. Det fanns ingen Ulla-Karin kvar.
Trots att hon sedan slutet av 1980-talet är egen företagare, som konsult inom såväl kultur som samtalsterapi, kan hon inte hjälpa sig själv. Men hon får en vårdplan. Hon får rehabilitering. Och hon får stöd av en kurator.
– Steg för steg lyckade jag återerövra Ulla-Karin.
Hon får tillbaka lusten att leva och viljan att vara med och påverka i samhället. I slutet av 2013 väljer hon att bli medlem i Miljöpartiet. Och nu, 2015, har Ulla-Karin åter blivit invald i kultur- och fritidsnämnden, som ordinarie ledamot.
– Jag har massor av tankar kring kultur, föreningsliv, integration och jämställdhet, säger hon med glittrande ögon.
Hon återupptar också sitt engagemang för behövande, nu som god man för ensamkommande flyktingbarn.
– Det är spännande och fantastiskt att få möta de här unga killarna, tycker hon.
Arvodet är ett välkommet tillskott. Samtidigt får engagemanget för de nyanlända barnen henne att känna sig än mer behövd.
– Jag måste ju ta hand om mig själv för att kunna hjälpa andra. Det är särskilt viktigt nu, när jag lever med min sjukdom. Jag känner mig frisk så länge jag äter min medicin.