SN ber Mattias att ta med sig gitarren och att spela en sång utanför den gamla biografen Röda Kvarn, som även pryder omslaget på singeln som han gav ut i juni. När Mattias tar gitarren i handen, och börjar sjunga, händer det något. Inte bara med honom, som sekunden innan, med glimten i ögat, klagade på värmen och åldern vid fotograferingen, utan även med människorna i närheten på gatan.
– Du är ju bra! Du är ju Nyköpings Winnerbäck, ropar en man på cykel. Vad heter du? Mannen på cykeln på har vänt, stannat till för han vill höra Mattias spela mer.
För fem, sex år sen hade jag aldrig kunnat ställa mig så här och spela. Jag hade tänkt för mycket på vad alla skulle tycka.
En kvinna öppnar ett fönster och står kvar, en man hänger över balkongräcket ovanför Mattias som sjunger om svunna tider, om barndomskvarter om glädje och sorg: "Stefan tog en enkel till himlen men kom tillbaks igen, han drog ett sträck över barndomen där i asfalten.". Han sjunger: "Vi tyckte det var mil mellan Bryngan och Hemgårn". Låten fortsätter med fler Nyköpingsreferenser: "Frukost på 12:an, och om att vakna efter en natt på Öster och sväva hem."
Mannen på cykeln har satt sig på en bänk. Han säger att han kommer att gå på kvällens spelning. En hantverkare har tagit paus i jobbet och lyssnar till gitarren, en mäklare kliver ut från kontoret.
– För fem, sex år sen hade jag aldrig kunnat ställa mig så här och spela. Jag hade tänkt för mycket på vad alla skulle tycka. Men det är något som ändrats med åldern. Jag bryr mig inte, säger 40-åriga Mattias och ler, som att han är mer tillfreds nu.
– Jag har ägnat hela mitt liv åt att försöka bli älskad av alla, vänt ut och in på mig själv. Jag trodde när jag var yngre att jag behövde fly från Stigtomta, där jag är uppväxt, från Nyköping, jag flyttade till Malmö för att gå på scenskolan och har bott i Göteborg de senaste elva åren. Jag ville knappt åka hit, som att min bakgrund och uppväxt begränsade mig. Så är det inte, har jag insett, jag behövde egentligen inte fly från det, jag flydde mer från vem jag själv var.
Vi söker skugga under en markis på ett café, han tar en kaffe och ber om en kanna vatten.
Han berättar om hans karaktär Gustav Löwander i SVT:s succé serie "I vår tid är nu".
Jag var lite skraj inför intervjun att du skulle var lika hård och otrevlig som Gustav Löwander.
– Haha, jag är nog motsatsen, men det är roligt att spela en sån person som är så oerhört otrevlig, alltid roligare att spela skurken än hjälten liksom.
– "Gustav" är nog väldigt långt, långt ifrån mig, tack och lov, skrattar Mattias.
I höst kommer säsong två på SVT, som är Mattias personliga favoritsäsong, och snart börjar inspelningen av tredje säsongen.
Sedan maj är Mattias tillsvidareanställd på Göteborgs Stads teater.
Men ikväll intar han i stället musikscenen "hemma" i Nyköping.
Vad är skillnaden mellan att stå på scen som skådespelare och med musiken?
– Det här är läskigare, det här ju jag. Jag representerar ju mig själv. Det är mina texter, på film eller teatern spelar jag någon annan. Det är oerhört mycket läskigare men kul.
Hur kommer spelningen bli, vad kan publiken förvänta sig?
– Vi kommer ösa på, det är som att trycka på en knapp när jag får en gitarren i handen, jag kommer "go bananas", jag tycker det är så roligt.
En man stannar och hälsar på Mattias och säger att han förmodligen kommer på spelningen.
– Det kommer nog mycket gamla kompisar. Jag är så tacksam. Det är så viktigt var man kommer ifrån. Vilka människor som hjälpt en framåt.
– På spelningen kommer tre gästartister med lokal anslutning också, mer avslöjar jag inte, säger han och ler, men inte alls så där lurigt som Gustav Löwander. Det här är musikern Mattias Nordqvist.