Med höstens nya bok lyckas Kerstin Ekman med något ovanligt, nämligen att med facklitteratur som gestaltning gjuta liv i en historisk människa, närmare bestämt 1700-talsprästen och naturvetaren Clas Bjerkander. En västgötskt Linné och en lärjunge till densamma, men utan den förstes världsrykte utan idogt fäst i provinsen och slitet för brödfödan.
Bjerkander föddes 1735 i Björka socken, Skara och dog i sextio års ålder i Grevbäck där han till slut fick sin kyrkoherdetjänst och en tryggare utkomst. Han var en sanslöst flitigt iakttagare och vetenskapare om framförallt insekternas rike. Mängden anteckningar och uppsatser som skickades till Vetenskapsakademin kan räknas i tiotusental. Bjerkander var en upplyst man men ingen upplysningsman; när franska revolutionens tankar började mullra tog han förskräckt avstånd.
Det var Kinnekulle, västgötarnas botaniska Eden, som var hans exkursionsområde, men det var observationerna av skadeinsekternas plåga som gav honom rykte och småningom säte i just Vetenskapsakademin. Han såg larver i nyttoväxterna som sedan utvecklades till flugor och orsakade usel skörd och halvsvält. Han odlade dem i burkar och krukor, undersökte, skrev och rapporterade. Därefter experimenterade han med olika extrakt för att bekämpa deras förökning.
Guds skapelse var det allt, kunde som sådan inte ifrågasättas, men kunde begripas. Livet ut var han pojkaktigt nyfiken, beställde ständigt nya böcker, men undersökte också. Ifall gammal tro stämde, sådant som att korn kunde bli till havre vissa år (det handlade om blandsäd och insektsskador), lånade instrument för att göra observationerna säkrare, försakade för att förstå, gav aldrig upp.
Kerstin Ekman följer honom tätt i spåren, in i studerkammaren, på fältutflykterna, genom systematikens tabeller. Hennes detaljerade prosa, full av säker blick, är kärleksfull och gör skildringen rik. Hon tecknar bilden av en samlare och en systematiker, tabellskrivare och dagboksantecknare, en sådan som förstår och meddelar sig, inte alla samlare gör det.
Hon återvänder ständigt till hans lust till allt som växer och skriver: "Värld efter värld sjunker ner i mörkret och förloras precis som vår egen kommer att göra. Men växterna kommer år från år upp igen."
Det var tidens lidelse detta, att iaktta naturen och anteckna den. Och prästerna, detta lärdomsstånd kunde i bästa fall låta hjälpprästen sköta husförhören för att själv beväpna sig med portören eller insektshåven. De fanns i Sverige, de fanns i Europa, de var vetenskapens bildade hjälptrupper, och inte mycket undgick deras skarpa blickar.
Så gör Kerstin Ekman Clas Bjerkander levande igen, som ett annat sällsynt vackert exemplar på de västgötska rikängarna, i en tid som han själv tyckte var levande och lustig. Linnaeus skrev, Salvius tryckte och Tessin köpte.
Sedan blev allt gustavianskt, elegant, ironiskt och utan större lust till tabeller och taxonomi.