Och Mayvor och Brita är ännu mer dubbelskruvat tokroliga. Tur att de finns kvar, förresten, när Benita och Sören gått av scenen.
Dubbelskruv är det också på många av skämten. ”Det svänger inte om bandet”, sjunger tjejerna i öppningslåten, och man tror att det ska bli parodi på utröstnings-tv, när musikerna hårdhänt byts ut.
Men om jag avslöjar att årets revy kör med vridscen fattar ni själva första skämtet, eller hur?
Köp annars biljett, och ni får en garanterat rolig helkväll. Så tajt var ensemblen på premiären. Och så himla välskrivna var texterna.
Lite lyteskomik och lösmustasch och bruten svenska tillåter de sig. Lite sexskämt också, men jag lovar er att återbesöket på apoteket växer till en skrattfest.
Det finns också en blixtrande ordvits om pepparkaksgubbarna och en lång slutscen på rim om hur de lokala politikerna hamnar i en filmscen.
Ja, det är en gåta hur Niclas Beijar hunnit med att fixa allt med text och musik och själv spela många stora roller.
Riktigt elak är han mot stadens fastighetskung, som håller järnkoll på hur många ”asyliker” han ska ha betalt för.
Men inte ens Niclas verkar veta varför Olov plötsligt slutade som kommunalråd. Så vi får se tre versioner.
Elakare är revyn mot efterträdaren Catharina, som snabbt får lära sig att fixa och trixa både med sanningen och med kommunens pengar. Fast med Eva Ahlin i den rollen är hon i alla fall en sexigt höftrullningssnabb linedansare.
Mycket bra är att över hälften är lokalt eller har en lokal touche. Skoningslös är revyn mot en korkad fackförbundsman. Berras hemkörda SSAB-dricka lär vi inte glömma så snart.
Samtidigt är det bra att revyn också sjunger om Min stad och hyllar barndomen på stranden och på disco.
En lokalrevy med amatörer ska bygga också på hemkänsla och gemenskap och inte banka fast elakheterna med femtumsspik.
En klippa i ensemblen är Terhi Savolainen, alldeles extra trygg och tajt i år.
Men ingen kan hota Ingela Wahlstam som stjärna på att spela allt från barn till tant. Och Linus Strömberg visade på begåvad återväxt, alldeles lysande som stresstålig Prao-elev med tre röster i en tv-debatt.
Bra sång i stämmor gladde på premiären, men på min plats långt fram hördes för lite drag från bandet.
Elakt men klyftigt i Oxelösund
Roligt värre har man i Oxelösund. Om man går på nyårsrevyn i alla fall. För enligt revyn har det mesta där under år 2012 varit snurrigt värre. Särskilt i kommunen, när Olov plötsligt slutade och Catharina fick makten.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!