Elin klarade cancern
När febern vägrade att ge med sig och Elin bara blev tröttare och tröttare tog föräldrarna med henne till barnkliniken i Nyköping. Proverna visade på cancer. Det var 2001 och Elin var tre och ett halvt år gammal. I april 2004 tog hon den sista cellgiftstabletten.
I dag är Elin åtta år, har långt ljust hår som hamnar i ögonen när hon hoppar studsmatta och vill nog egentligen hellre leka med kompisarna på gården än prata med SN.
För Elin är leukemin och de många sjukhusvistelserna naturliga, sjukdomen har varit en del av hennes liv så länge hon kan minnas. Hon rycker lite på axlarna. Det är liksom inget särskilt med det, och sjukdomen är inte direkt någonting som hon pratar med kompisarna om.
Men häromdagen kom du hem och skulle ha kort att visa. För en av kompisarna trodde inte på att du hade tappat håret, påminner mamma Monica Ringqvist.
Vad sa kompisen när han fick se att det var sant?
Han bara skrattade, säger Elin glatt.
Hon bläddrar i albumet och visar en Elin som är några år yngre än dagens, utan hår men med en ansiktsmålning som fortsätter ända upp på hjässan.
När SN skrev om Elin i maj 2002 var regeln fortfarande att man friskförklarades efter fem år utan återfall. Så är det inte längre. Sena återfall har gjort att den magiska gränsen har tagits bort. Nu får föräldrar till cancersjuka barn inget datum att se fram emot, utan tvingas gå i oviss väntan på ett bakslag som de hoppas aldrig kommer.
Elin fick sin sista cellgiftstablett i april 2004 och för varje dag som har gått sedan dess har familjens vardag blivit mer och mer normal. Två och ett halvt år med behandlingar är avklarade och de ständiga sjukhusvistelserna har bytts ut mot en rutinkoll en gång om året.
För det mesta tänker man inte så mycket på vilken tur vi har haft. Men så hugger det till och då blir man så glad, säger pappa Anders Ringqvist.
Men i november förra året blev Elin plötsligt sämre. Hon blev trött och sjuk och fick åka in till lasarettet för undersökning och provtagning. Monica beskriver känslan:
Inte igen!
Man ville ju inte tro det, säger Anders.
Lyckligtvis var det falskt alarm. Men undersökningarna som gjordes visade att de tuffa cellgiftsbehandlingarna som Elin genomgått har satt spår. Det är därför hon fort blir trött och det är därför hon tycker att det är jobbigt med förändringar. Hon har också fått tinnitus och är känslig för höga ljud, och hon är allergiskt mot ett stort antal livsmedel.
Vi hoppas att det ska blekna bort ju längre tiden går men det är inget vi vet något om, säger Monica.
Problemet är att barncancer inte har gått att bota så länge, så man vet inte så mycket om vilka komplikationer behandlingen kan ge och vad som händer efteråt.
Elin går i ettan och älskar skolan. Allra roligast är svenska, och hon berättar att hon brukar läsa extraböcker när hon är klar med de ordinarie.
Och i skolan finns ju kompisarna.
Det är bara kompisarna som gäller, hela tiden, suckar Monica med ett leende.
Kanske tar Elin igen åren när hon var sjuk. Förskolan, som fyraåriga Elin längtade så mycket efter, fick hon inte komma tillbaka till. Det gick helt enkelt inte, infektionsrisken var för stor.
Men då ställde kyrkan upp för familjen. Elin fick gå på kyrkans barntimmar i en grupp med bara fem barn. De andra föräldrarna kände till Elins känslighet och om något av barnen var lite krassligt fick han eller hon stanna hemma den dagen.
Mamma, jag vill gå och hoppa nu.
Elin lägger handen på Monicas arm. Hon har på åttaårsvis tröttnat på att prata om sin sjukdom och nu lockar den stora studsmattan på baksidan av huset. Och sedan, om hon hinner innan klockan blir för mycket, vill hon ta cykeln ned till affären.
Det ska jag göra i dag. Det vill jag. Måste du inte ha något från affären, mamma? frågar hon.
När hon var som sjukast orkade Elin inte ens gå, och hon öppnade inte ögonen när de åkte in med henne till lasarettet.
Så jobbar vi med nyheter