Kvar i huset finns flickans dator, ett gosedjur och en förtvivlad pappa. Flickan och hennes mamma är däremot spårlöst försvunnna.
Kidnappningen får Havers - som alltid haft lite svårt att skilja på rätt och fel - att fullständigt strunta i lagar och regler. Hon söker upp en skum privatdetektiv, struntar i chefens alla order om att lämna fallet och har till sist gjort sig omöjlig överallt i sitt letande efter Hadiyyah.
"En ond liten handling" är 778 sidor tjock; inget ovanligt format för långskrivaren George men alldeles för långt för den här intrigen. Ändå får vi snart följa med till italienska Lucca, dit Hadiyyah förts, och varifrån hon märkligt nog blir kidnappad igen. Alla (utom Havers) misstänker att Hadiyyahs far och Havers gode vän Taymullah hittat flickan och valt att ta tillbaka henne från mamman och till sist kopplas även en motsträvig Lynley in på fallet. Men trots alla starka känslor går historien på tomgång och Elizabeth George lyckas inte få till det dramatiska drivet.
Jag tycker egentligen att den kantiga och rätt hopplösa Barbara Havers är den mest spännande av Elizabeth Georges två huvudpersoner, men i "En ond liten handling" går hennes kompromisslöshet över gränsen. Vore jag hennes chef skulle jag gett henne sparken för länge sen. Och min irritation stannar inte där. Varför envisas Elizabeth George med att späcka texten med italienska uttryck som inte översätts? Ja, handlingen utspelar sig i Italien. Nej, det betyder inte att man nödvändigtvis måste "piffa upp" romanen med vackert klingande italienska.
George ror kidnappningshistorien i land till sist, men då har jag för länge sedan tappat intresset. Och att finalen bäddar för en del tre i dramat gör mig mest orolig. Betyder det 800 sidor till på nästan samma tema?