Ellington på trekvart

Jump for Joy
Kyrkokören Pax Mariae
Dirigent: Staffan Sandström
Kirk Quintet
Vibrafon: Erik Dahlberg
Sax, klarinett: Claes Brodda
Piano: Lars Sjösten
Bas: Arne Wilhelmsson
Trummor: Hasse Carlsson
Culturums konsertsal
Arr: Kultur och Fritid

Ett knepigt fall. Det måste man allt säga om gårdagskvällens konsert i Culturum. Höga ambitioner mötte då alltför ofta en bister verklighet av otillräcklighet.
Glädjande är det att en kyrkokör i Mariefred kan mönstra 25 sångare, enligt programbladet erfarna, yngre och äldre körsångare.
Men i går fanns bara sju herrar och elva damer på scenen, och utan mikrofoner räckte det inte långt för att höras med tillräckligt eftertryck.

Glädjande också att en kör vågar satsa på något nytt, dock med garderingen som det stod att samarbetet med en jazzgrupp är något av ett experiment med nya utrycksformer.
Kanske skulle allt behövt mer tid att mogna, och som jag tyckte också tydligare och svängigare ledning från dirigentens sida.
Ibland ville insatserna heller inte synka ihop med kompet, men efter paus blev missarna fåtaliga. Då hade också kören flyttats närmare musikerna.

Sedan kan man gissa sig till att inspirationen inte ökades av att sjunga för en så klent besatt salong.
Fredagar och artister utifrån är en jättesvår kombination i Nyköping, det vet vi sedan åtskilliga tidigare försök. Nu gällde det att tända till inför endast ett femtiotal åhörare.
Ett hårt nyp i örat måste också den stjärna till marknadsförare få som i programbladet satt rubriken JUMP FOR JOY succé för kör och jazzgrupp.
Vad? Aldrig hört talas om hybris? Att övermod brukar få sitt straff?
Nå, kören sjöng upp sig efter hand, och med extranumret C Jam Blues fick kvällen en bra slutkläm.

Stor del i detta hade Claes Brodda, jazzkvintettens multiinstrumentalist. Hela kvällen hade han jobbat på med sina solon, ibland kanske varit överambitiös jag vet inte om basklarinett ökade behållningen i Prelude to a Kiss.
Och alldeles bestämt vill jag höra altsaxen mycket enklare och rakare i Heaven ur den andra kyrkokonserten.
Men hans tenorsax var stark och mustig till Is God a Three Letter Word for Love.

Och i sista ordinarie låten blixtrade han till fantastiskt på sin barytonsax i Take the A-Train. Ett kort solo av trummisen och så igång på altsaxen. Nytt trumsolo och man trodde sedan att Benny Goodman hade återuppstått med klarinetten i spelläge. Wow!
Då hade också basisten Arne Wilhelmsson haft soloordet på ett intressant sätt till Lars Sjöstens tågtutande inpass på pianot.
Veteraner skötte swingkompet, som oftast var mycket bra, inte så variationsrikt kanske, men drivande från basen och med lätta vispar mest hela tiden från trummisen Hasse Carlsson.

Dock skulle pianot behövt lyftas lite i ljudbilden, eller basen sänkas en aning.
Ganska omväxlande blev kvällen, varvad med kör med komp och kvintett separat. Och av Ellington mötte vi den religiösa sidan och den svängiga och sofistikerade.
Med Erik Dahlberg på vibrafon förstärktes det klangsköna intrycket. Men för en betalande publik håller hans jazzsång inte måttet, vilket är min plikt att påpeka.
Fride Jansson