Elsa har minnen från ett helt sekel
Än finns de som kan berätta om ett annat Sverige. Då inga datorspel fanns och internet inte ens var en hägring. Då kvinnor inte fick rösta och då ensamma mammor hade svårt att försörja sina barn. Elsa Lindberg i Trosa fyller 100 år den 20 november.
Hon berättar om hur allt blev bättre när Per Albin Hansson blev statsminister fattigdomen blev inte lika tydlig, och folk fick det bättre.
Per Albin och Erlander, det är mina bästa statsministrar, sedan vet jag inte riktigt hur det har blivit med Sverige säger Elsa.
Elsa brukade gå till Vitalisskolan i Trosa och berätta för skolbarnen om svunna tider, men nu var det ett tag sedan. De 100 åren har gjort henne tröttare.
Under hela sitt liv har hon arbetat som telefonist, hon beundrade Anna på trån, hemma i Harmånger, och ville bli som hon. Pengar till utbildningen fick hon jobba ihop själv. Jobbet har fört henne runt hela SverigeStockholm, Göteborg, Karlstad, Sundsvall och Skåne.
Under kriget hade hon hemligt uppdrag ovanför Treriksröset.
Jag skulle titta efter ryska ubåtar på väg in i norska hamnar, jag blev uttagen för att jag kunde prata norska.
Sverige befarade att ryssarna skulle utföra attentat i Sverige, och att de skulle ta sig in via Norge. Därför skulle båtarna bevakas.
Jag minns att jag inte visste vad jag skulle kalla ubåtarna, så jag sa nu kommer Anna och nu kommer Eva. Jag fick inte berätta för någon, och jag fick svära med handen på bibeln att vara tyst, jag minns i huvudet och själen och hela kroppen hur det kändes att lova så, säger hon.
Elsa talar med värme om Karlstad där hon bodde några år.
Värmlänningarna alla har varit så snälla mot mig, var jag än bott, men jag vet inte om jag själv varit så snäll, säger Elsa och ler.
Men ett långt liv har också inneburit svåra saker. Elsa blir tyst en stund. Solskenet randas av persiennerna och väggklockan tickar.
Jag fick ett barn, med en man som jag inte var gift med. Min syster blev avundsjuk, och ljög om mig för min fästman, och då försvann han. Sedan tog hon barnet ifrån mig, för hon kunde inte få egna. Ensamma mammor hade svårt att klara sig själva. Så min son växte inte upp hos mig, säger Elsa, och orden kommer trevande.
Senare träffade Elsa Erik, som hon gifte sig med. Hon berättar om sorgen efter maken.
Vi skulle resa bort för att fira vår 60-åriga bröllopsdag, men så blev han sjuk och gick bort så fort jag sörjde så förskräckligt, jag fick ligga på psyket i tre månader, säger hon.
Elsa drar med foten över den vackra mattan som hon fick för mycket länge sedan, och som följt med till rummet på Trosagården,. Mönstret, med symboler i turkos och ockra mot milt gråbrunt, betyder kärlek, lycka, rikedom och ett långt liv.
Kärlek har jag fått, och lycka, för jag var gift med Erik. Men jag fyller ju bara 100, säger Elsa.
Jo, den som vid 100 år kan se tillbaka på ett liv med kärlek, lycka och rätt mycket humor har också en rikedom. Även om den inte räknas i kronor.
Men jag vet inte om jag vill leva så länge till, världen uppför sig inte som den ska längre, säger hon.
Elsa är en omtyckt person i Trosa. Så välkänd och älskad att personalen på Trosagården varnar för att skriva ut tid och plats i tidningen för hennes 100-årskalas, hon kanske inte orkar med! Själv tar hon födelsedagsståhejet med ro.
Man kan inte göra något åt tiden, det är bara att flyta med, säger hon.
Elsa har sagt till sina vänner att bara kungen och tidningen kommer till kalaset så är hon nöjd. SN har varit på besök, men huruvida kungen hörsammar inbjudan från Elsa får visa sig under söndagen.
Kan du ordna så kungen kommer, frågar hon, och ögonen skickar iväg raketer av glitter.
Innan vi skiljs berättar Elsa att när hon fyllde 85, då rymde hon iväg från kalaset och for till Chicago.
Jag kanske rymmer den här gången också, säger hon och ler finurligt.
Så jobbar vi med nyheter