Emir Selimi flyttade från Nyköping 2004, men staden har en evig plats i hans hjärta. Här fick han för första gången känna att han var lika mycket värd som andra - trots att han är rom.
Emir föddes 1983 i Serbiens huvudstad Belgrad. Både hans mamma och hans pappa har romskt ursprung.
– Rasism mot romer var accepterat. Klasskamrater fick spotta, sparka och slå på mig utan att någon ingrep.
När Emir börjat i årskurs två bröt kriget mellan Serbien och Bosnien ut. Han flydde tillsammans med sin mamma och två syskon. I Sverige flyttade Migrationsverket familjen till Helsingborg, Malmö, Motala, Södertälje, Stockholm och Oxelösund.
– Men även i Sverige blev jag trakasserad – av människor som liksom jag flytt kriget, men som inte var romer.
Efter att ha fått uppehållstillstånd hamnade Emir, mamman och syskonen i Nyköping.
– Det var som att komma till paradiset. Här berättade jag för alla att jag är rom, men ingen diskriminerade mig på grund av det utan tyckte snarare att det var spännande och häftigt.
I Nyköping fick Emirs konstintresse blomma ut. När han gick i åttonde klass på Nicolaiskolan hade han sin första konstutställning – i Nyköpings stadshus foajé – och lyckades sälja 21 tavlor. Under ett sabbatsår mellan andra och tredje gymnasieåren var han bildlärarassistent på sitt högstadium.
Men hans unga hjärta klappade också för människors lika värde. På insidan av sitt skåp i skolan hade han bilder av förebilderna Mahatma Gandhi, Martin Luther King och Buddha.
– På den tiden kände jag inte till Raoul Wallenberg. Hade jag gjort det så hade jag även satt upp en bild av honom.
Efter studenten läste Emir vidare till Waldorf-bildlärare. Pedagogiken grundar sig på Rudolf Steiners antroposofiska människosyn.
– Konsten genomsyrar all undervisning, människan betraktas som en helhet där alla ska bedömas förutsättningslöst, berättar Emir.
Efter utbildningen var det dags för honom att söka tjänst som lärare.
– Jag funderade på och ville tidigt säga att jag är rom, men valde att vänta, jag ville att lärarkollegor skulle få lära känna mig först.
Och Emirs farhåga besannades när han, som 24-åring, berättade för en kollega på gymnasiet om sitt ursprung.
– Hon förvandlades från mjuk och mänsklig till sten. Jag kände igen kroppsspråket från min barndom, visste exakt vad det signalerade.
Händelsen blev avgörande för Emir. Han blev så mentalt skadad att han under tre år undvek att säga att han är rom.
– Jag var ledsen och rädd, började till och med ljuga, säga att jag var grek. Men till slut, när jag tänkte på mina barn, sprack det.
Han valde att rikta all negativ energi till något positivt. Han bildade föreningen Unga Romer. Ett år senare fick han – i augusti förra året – ta emot Raoul Wallenbergpriset.
– Det kändes helt fantastiskt. Jag ville hoppa så högt upp i himlen!
Prissumman – 100 000 kronor – blev ett välkommet tillskott. I dag arbetar Emir nämligen inte längre som lärare. Han viger sitt liv åt sitt kall – att ge unga romer en röst, att förbättra villkoren för romska barn i Makedonien och förena Sveriges unga – oavsett kulturell och religiös bakgrund.