En 80-åring full av hyss

Hemma säger de lugna ner dig, men jag vet inte hur man gör, säger Pelle Nilsson, spjuvern och påhittaren som fyller 80 år på söndag. Nya idéer och projekt håller honom ung och lite bus ligger alltid på lut.
Jag tycker mitt liv har varit fantastiskt, det är så skönt att vara egen företagare, vara fri och obunden av politik och ekonomi. Och det är en fördel att få växa upp på en sådan här liten ort, jag känner så många och det har varit lätt att fixa olika saker.
Pelle Nilsson började sin grosshandlarbana med att åka omkring på en trehjulig cykel och sälja bananer. Så småningom startade han Konservkompaniet 1947 ett grossistföretag som han fortfarade äger. Genom åren har han engagerat sig i hemstaden Nyköping, han tog initiativ till tälttaket som spänner över Gästabudet och bekostade fontänen i slottsdammen. Bland annat.
Nu när kulturhuset Pelles Lusthus med alla historiska prylar står på plats är det dags att smida nya planer. Han vill bygga ut en del av det för att ge plats åt gamla bilar, båtar och cirkusgrejer.

Flera gånger har han lockat hit cirkusar som fått ställa upp sina tält på marken vid Konservkompaniet. Cirkusintresset finns kvar sedan barndomen, då han fick hjälpa till att bära vattenhinkar till elefanterna när en cirkus var i stan.
Det är något särskilt att gå på cirkus, att få känna sågspånsdoften och leva i spänningen när luftakrobaterna varken har säkerhetsnät eller linor. Jag har många vänner som arbetar på cirkus, de lever ett så fritt och annorlunda liv.
Själv gillar han att spexa, har alltid en lösnäsa till hands i kavajfickan och är inte rädd att göra bort sig. Han försöker ha ett lättsamt förhållningssätt till sin omgivning.
Min förmåga är att jag alltid har haft lätt att få kontakt med nya människor, det är roligt att få sätta sig in i andra personers situation. Jag försöker hjälpa folk på olika sätt.
Det syns att han njuter av tillvaron när en grupp damer kommer på besök till Lusthuset och får höra hans berättelser om några av de föremål han samlat på sig. Ibland blir det en och annan fräckis också. Eller något personligt.
Jag hade en grupp barn här som jag pratade med, jag visade dem mitt träben för att peka på att vi alla är olika, att det är härligt att vi har olika hudfärg och är unika var och en.
Det är 40 år sedan cancern i benet ledde till amputation och till ett nytt sätt att leva. I dag är det enda han önskar sig att få vara frisk och att få följa sina barn och barnbarns liv.
Jag bara kör på, klart jag blir trött ibland. Jag frågade doktorn om det, då sa han bara ja, jag ser ju när du är född, skrattar Pelle och gör sig beredd att ta emot dagens grupper.