En gång i veckan åker Bengt Blom till fastlandet för att handla mat. Det tar en timme om båten går i omkring 5 knop. Sonen lämnar och hämtar, men inhandlingen sköter Bengt själv. Han bor själv på ön Hartsö också sen hustrun gick bort för ett år sedan. Ibland har han sällskap av en granne. Annars fördriver han tiden med som han säger "gå och skrota", promenera eller så sitter han på en klippa och tittar på havet.
– Jag måste alltid ha något för händerna, säger Bengt som kroppsarbetat hela sitt liv.
Han kom till ön 1943 för att arbeta som dräng. På gården bodde en flicka som hette Ingrid. Och Bengt tänkte att "henne ska jag ha". Så blev de också och paret var gifta i 70 år.
– Det betydde mycket att ha Ingrid. Vi gjorde allt tillsammans. Hon var uppväxt på ön och visste mycket om hur allt skulle skötas.
Paret var självförsörjande och delade arbetet mellan sig. Även barnen hjälpte till på gården. Bengt fiskade och familjen hade kor, höns och grisar. Första maj plockade familjen tutägg. Det brukade bli ungefär 500 stycken som de konserverade i vattenglas med gelé. Då hade de trutägg enda till november. Trutäggen hade en starkare smak än hönsäggen och gjorde sockerkakan alldeles gul.
– Naturen var vårt skafferi. Men nu finns inga trutägg längre, hela östersjön håller på att bli förgiftad. Fisken ska inte havande kvinnor och barn äta, den är full av dioxiner som stannar kvar i kroppen, säger Bengt.
Och det är fler saker som har förändrats. Nu för tiden bor bara ett par personer i skärgården, förr var det flera hundra. Bengt mins sammanhållningen, hur de hjälpte varandra. Och logdanserna där festligheterna varade tills det blev morgon.
– Det var så annorlunda då. Allt det där försvann efter ett tag, men då hade vi ingen TV. Nu ser jag väldigt mycket på TV, vad som händer i världen, någon film som går. Och mycket naturprogram.
I början på 90-talet var havsörnsbeståndet i Nyköpings skärgård på väg ner på grund av miljögifter. Äggen låg oruvade i sina bon. Så Bengt la ut kött från självdöda grisar åt havsörnarna för att undsätta dem under det tuffa vinterhalvåret.
– Jag har alltid haft ett intresse av att bevara naturen som den är för man har liksom alltid levt i samklang med den.
Att fylla 93-känns "bra" tycker Bengt, inte så mycket med det. Men det skulle med enkelhet gå att skriva en lång roman om Bengts 93 år. Det har han själv funderingar på att göra också.
– Fast jag vet inte vad den ska heta. "Skärgården förr och nu" kanske.