En ansvarig kan aldrig bli syndabock

Man får känslan av att det var kungens uttalanden som blev den utlösande faktorn. När folkpartiledaren Lars Leijonborg dagen därpå säger att tiden är inne för en tydligare kritik, är trenden bekräftad. Borgfreden är över. Redan i slutet av förra veckan började oppositionen med större skärpa kommentera regeringens agerande eller brist på agerande, bland annat via en debattartikel av centerledaren Maud Olofsson. Bakom kungens och oppositionens ord, finns en bred folklig kritik som i ett demokratiskt samhälle ska kanaliseras, även om makten upplever den som besvärande. Alliansen för Sverige tänker inte hjälpa s-regeringen genom att tala tyst om det politiska ansvaret. Det är bra, det är en samhällsdebatt som behövs för att visa att man på allvar belyser de problem som kommit i dagen.

Allvarlig kritik har riktats både mot själva systemet, med långsamma reaktioner från såväl regering som myndigheter, men också mot ansvariga ministrar. Systemets tröghet kombinerat med extrem maktkoncentration i toppen, har skapat problem som tydligt är till men för landet i kris men troligen också i vardagen. Erfarenheter av tidigare kriser har inte kunnat rucka på dessa problem. Maktkoncentrationen till landets ledning har snarast ökat. Idéer och förslag för att stärka katastrof- och krisberedskapen har oftast hamnat på hyllorna.

När vi dessutom ser hur exempelvis utrikesministern anklagas för att sparka nedåt i organisationen i stället för att ta på sig ledartröjan, har ledarskapet i grunden fallerat. När kritiken är obeveklig är ofta det bästa sättet att rädda ansiktet, att ta ansvar för mer än vad man egentligen behöver. Det är ett sätt att leda. Då står man upp i rollen som ansvarig och visar att man lyssnar.
Det riktigt fega är att börja prata om syndabockar. Det är en språklig vändning värd att notera. Den kommer säkert att användas flitigt för att försöka skingra och mildra kritiken mot landets politiska ledning. Att använda ordet syndabock är att antyda att den som utpekas inte bär något egentligt ansvar för det inträffade. Att den utpekade underförstått får sona andras synder.

En kritisk granskning av den politiska hanteringen av flodvågskatastrofens följder handlar om att tydliggöra och utkräva ansvar. Den som utpekas som ansvarig kan naturligtvis försöka skylla ifrån sig, genom att peka ut en syndabock.