En årskrönika skulle bara kännas fel

Det har funnits stunder då jag velat plocka bort sportsidorna ur den här tidningen, som någon form av markering, som ett försök att visa sympati, eller helt enkelt bara för att det känts lätt makabert att ägna sig åt underhållning när det som skulle roa inte längre förmår göra det.

Ett samtal med Nyköpings Hockeys klubbchef Peder Lidberg igår fick mig på rätt spår.

Vi har en gemensam vän som just nu förtvivlat letar efter sin fyraåriga dotter, som han tappade bort när vågen sköljde över Phi Phi Island i Thailand.
Paniken och hopplösheten vill så gärna få utrymme när katastrofen kommer nära inpå.

Det är lätt att känna så hjärtskärande mycket med de som drabbats.

Det kan vara svårt för oss alla att hitta de gamla vanliga konturerna i tillvaron.

Men Peder Lidberg har förstås rätt när han säger att idrotten och föreningslivet i sådana här stunder är viktigare än någonsin. För det som all idrott egentligen bottnar i; gemenskapen, lusten, lagandan, ansträngningen, glädjen, det sociala umgänget.

Precis där har idrotten eller snarare föreningslivet en enormt stor och viktig roll att spela.

Det sociala kitt som en idrottsförening är har massor att bidra med även i svåra stunder. I det stora, som när Nyköpings Hockey samlar in pengar till drabbade. Men också i det lilla, som när lagkompisar stöttar varandra och hjälper tjejer och killar som har det extra svårt.

Fernissan, det andra, puckarna, resultaten och protokollen är inte viktiga just nu. Men allt det man får på köpet i ett och samma paket är livsviktigt.

Det känns bra att Nyköpings Hockey samarbetar med Röda Korset och samlar in pengar till det som ska hjälpa de som kommit i vägen för katastrofen.

Vardagen ska rulla på, den måste göra det. Vi ska spela våra matcher och göra det vi alltid gjort men vi kan alla visa att vi ser, hör och känner.