Han skakar till när bomben detonerar. Bo Holmström rapporterar från ockupationen av västtyska ambassaden, iförd trenchcoat, rutig skjorta och slips. Han ser proffsig ut, som stereotypen av en journalist.
Filmen är svartvit och går lätt att hitta på internet, trots att det är drygt fyrtio år sedan den spelades in. Den finns i många olika versioner, något som vittnar om dess popularitet.
Bilden flimrar lite, Holmström trycker in hörsnäckan i örat. Terroristernas bomb tycks inte hejda honom nämnvärt. Han plockar omedelbart upp mikrofonen och skriker det som blivit journalistsveriges mest kända ord: ”Lägg ut! Lägg ut! Lägg ut!”.
Direktsändningen misslyckades, men vad spelar det för roll. Som journalist är det svårt att inte få gåshud över den journalistiska gärningen, över hans engagemang och över det han gjorde i sin roll som reporter.
Under natten mot torsdag dog Bo Holmström. Han var ensam på ett vårdboende i Vagnhärad, där han la sig på natten och aldrig mer vaknade. ”Han somnade i alla fall in med förvissningen om att han skulle träffa alla sina barn till sin födelsedag i nästa vecka”, sa dottern Kajsa Holmström på fredagen.
Tanken värmer, liksom minnet av hur Holmström höll den journalistiska fanan skyhögt. Han var en inspirationskälla som under fem decennier rapporterade om Sverige och världen. Han bevakade 17 krig – bara en sådan sak.
För drygt ett år sedan pratade han öppet om döden med en reporter från Expressen. Han berättade att han hade köpt ett sjökort och prickat ut platser i Trosa skärgård. Punkterna visar var i havet han vill ha sin aska spridd. ”Jag är inte ett dugg rädd för att dö”, sa Bo Holmström.
Nu har en av de allra största lämnat oss.