En baggeglad filmduo
På filmproducenten Peter Holthausens skrivbord ligger en rödglänsande skalbagge och vaktar en champagneflaska. Även om den värsta glädjeyran lagt sig efter måndagens guldbaggeregn strömmar gratulationerna fortfarande in.
De båda Trosaborna kom till Guldbaggegalan utan några större förväntningar, men fick åka hem med varsin alldeles egen bagge. Samt den enorma lyckan över att det gemensamma filmprojektet Förortsungar belönades med totalt fem baggar.
Det var en helt overklig känsla. Men hur kul det än är så går det ganska snabbt att landa efteråt. Det som betyder något i den här branschen är ju faktiskt inte guldbaggar utan relationen till kollegorna, säger Peter.
Fast den glänsande guldbaggen ska han naturligtvis hänga upp på kontoret.
Det blir jättebra. Då känner alla som kommer hit: jag kanske ska lyssna lite extra på honom i alla fall. Ha, ha.
Det är en samspelt duo som berättar om inspelningskaos, filmdrömmar och baggelycka. Catti och Peter lärde känna varandra redan 1974 då båda två jobbade på Svensk Filmindustri.
Vi umgicks hela dagarna och sedan sov vi över i fikarummet på nätterna för att vi inte hann åka hem, minns Catti.
Peter nickar:
Och när vi var ett gäng som sovit på de där sofforna i några månader frågade Catti varför vi inte flyttade ihop i stället.
Catti skrattar:
Jamen du vet... Jag var en sån där 68:a som hade pluggat i Lund. För mig var det självklart att bo i kollektiv.
Det var också Catti som hittade huset i Stuvsta där hon, Peter, Per Carleson och Christer Furubrand 1976 drog igång det kollektiv som sedan flyttade till Trosa och blev kärnan i Studio Lagnö.
Och sedan dess har Catti och jag jobbat ihop i nästan alla våra större produktioner, säger Peter.
Så det var kanske inte så konstigt att det var just Catti han ringde när han satt där med ett toppenmanus och en ganska grön regissör som behövde en duktig mentor.
Catti fick träffa Ylva Gustavsson som drömde om att göra en modern version av den klassiska snyftaren Rännstensungar och tycke uppstod direkt.
En orsak till att Förortsungar blev en så bra film är att vi fick till rätt mix av människor. Det blev en bra kemi helt enkelt, säger Peter.
Entusiastiskt beskriver duon en livlig filminspelning med massor av folk på plats och ovanligt många starka viljor.
Aldrig har så många haft så mycket att tycka till om, säger Peter och skrattar.
Ja, det var verkligen väldigt många egensinniga personer med i inspelningen. Och alla har bidragit till att den färdiga filmen blivit så bra som den är, konstaterar Catti.
Båda två hoppas att de många guldbaggarna ska bidra till att fler går och ser Förortsungar på bio. Hård konkurrens från tecknade filmer och dålig uppmärksamhet i media är Cattis och Pers förklaring till att den kritikerrosade filmen bara setts av knappt 100 000 biobesökare.
Barnfilm räknas liksom inte riktigt, säger Catti.
Ändå är det just barnfilm som ligger de här två filmmakarna varmast om hjärtat.
Att göra en film tar tre eller fyra år av ens liv. Man engagerar sig, lider, ligger sömnlös och vet att man hur som helst inte kan tjäna storkovan på det man gör. Då gäller det att i alla fall lägga tiden på något man tycker är viktigt, förklarar Peter.
Det är beklämmande med ett samhälle där barn lever för sig och vuxna för sig. Familjer käkar knappt ens middag ihop längre. Då känns det viktigt att göra film som visar att det där samspelet faktiskt kan fungera. Ser man en sån film ihop blir det en gemensam upplevelse som kan leda till samtal.
Fast de närmaste två, tre åren ska Peter faktiskt ägna åt film för vuxna. Samarbetet med sonen Pontus i Förortsungar gav mersmak och nu satsar de på en gemensam produktionsbyrå. Nästa projekt blir förmodligen en filmatisering av Kajsa Ingemarssons bästsäljare Små citroner gula.
Catti är just nu fullt upptagen med att leta barnskådespelare till SF:s storfilm om Arn. Men förmodligen blir det så småningom ytterligare en film tillsammans med Ylva Gustavsson.
Vi har en del idéer och vill gärna jobba ihop igen. Vi hade så oerhört kul ihop.
En gammal dröm som Catti inte vill släppa är att göra film av Anna Jörgensdotters roman Pappa Pralin.
Jag är väldigt förtjust i den boken och har den ständigt
i huvudet. Men jag har egentligen bara börjat nosa på projektet. Det har hela tiden kommit andra saker emellan.
Förortsungar till exempel. Och den resan är inte slut än.
I dag, fredag, åker Catti till Göteborgs Filmfestival för att ta emot publikens pris. Och
i början av februari är det dags att tävla på Berlins filmfestival.
Hur går det där?
Vi vinner, svarar Peter utan en sekund betänketid.
Catti börjar gapskratta.
Ha, ha. Det brukar ju vara jag som är så där kaxig. Men du menar allvar va?
Peter nickar.
Absolut. I Berlin älskar de filmer som vågar sticka ut. Och det gör Förortsungar.
Så jobbar vi med nyheter