Det är en barndomsskildring som ryms i Knausgårds tredje bok, ett kronologiskt bakåtskutt till något som ännu är en familj med en ond fader, en god mor och två bröder. Den innehåller ett porträtt som är färdigt och ett i vardande och innebörden av titeln ”Min kamp” blir allt tydligare.
Det färdiga porträttet har faderns demoniska drag, han som njuter av sina lågsadistiska bestraffningar och sin mentala kontroll över barnen. En uppenbart ond man, men uppskattad som lärare, en frisk fläkt och en god medborgare, politiskt aktiv och välutbildad.
Kampen ligger förstås i det porträtt som växer fram av gossen Karl Ove, var liv är så där filmiskt utlagt i boken, scen för scen, registrerat med en kamera som ännu inte uppfunnits, en lins som uppfattar det inre lika detaljrikt levande som det yttre.
Tiden är 1970-talets början, platsen är en ö utanför Arendal på norska sydkusten där barndomen rullar iväg, ett pågående drama av lekar, popmusik, flickor, skolgång och sommarlov, talrika tidsmarkörer. Det är sedvanlig, modern tid, men det som inte är sedvanligt är den aldrig vikande rädslan för faderns allseende öga.
Den absolut tydliga avbildningen av fadern tillhör det mest skrämmande jag läst, man blir barn på nytt och känner den djuriska rädslan dra genom kroppen när detta familjemonster tillämpar sin makt. Fadern är ångesten bakom allt vanligt som händer, en vibrerande ton som laddar hela vardagligheten med osäkerhet och fruktan.
När boken tar slut har faderns makt börjat brytas. Han har själv inlett sitt metodiska självmord med spriten och storebror Yngve revolterar öppen mot hans meningslösa tyranni. Fadern förlorar sin kamp, sönerna börjar vinna sin.
Knausgårds självupplevelseprosa har sina komplikationer. Modern skildras konturlös, händelselös, hon är det goda tillståndet, faderns bild har alltid skarpa streck, hans avsikter likaså. Ta bort honom och Knausgårds konstruktion rasar ned till betydelselös igenkännlighet.
Gossen själv, med all sin veka gråtmildhet, är också utan rörelse, hans existens är som den där jämna filmremsan, uppenbar men oföränderlig. Som subjekt är han ännu i vardande, inte fullt skönjbar under den hemska slagskuggan av familjeauktoritetens envåldshärskare.
En barndom i faderns skugga
En underlig bild kommer för mig när jag läser del tre av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Jag ser en filmremsa som böljar över det norska landskapet, in på gårdar där gossen Karl Ove leker, genom skolsalar, i köket där faderns genomskådande öga vibrerar lika ont som Saurons, vidare igen ut över norska samhällen, fjordar och fjäll.Men filmremsan är en text, en rinnande text som framkallas allt eftersom den rör sig genom tiden och rummet, och den är lika med tiden och rummet.
Så jobbar vi med nyheter