En biltur på landet i rasande rallyfart
En doft av kaffe och varmkorv. Brummande och varvande. Lystna förväntansfulla blickar. Det är vad som möter mig vid Dansutskolan i Gnesta där rallytävlingen Runt Mjölkkannan Pokalen strax börjar.
Det här är nån du borde snacka med, säger han och pekar på en bil som även jag känner igen som en Volvo Amazon.
Ägaren smyger upp bredvid och för bilens talan. Volvon, med flera decennier på nacken, har ändå morgondagens delar i sig. Motorhuven glider ljudlöst upp och även om jag bara förstår hälften av finesserna därunder fattar jag att det handlar om poesi.
Sedan når vi fram till den bil som jag ska åka i tillsammans med Per. En röd Opel Ascona som baktill stoltserar med sloganen Jag går på sprit det känner man på lokta. Den enda rallybilen i Sverige med förgasare som körs på etanol. Per satt för en tid sedan tillsammans med de andra i Gnesta Motorklubb och diskuterade problemen kring införandet av katalysator i bilarna. I stället tyckte Per att de borde prova med etanol.
Men man kan inte vänta på att politiker har gjort utredningar klara. Jag tänkte att jag fick visa att det gick.
Nu har Per Dellrud en rallybil som fick mellan fem och tio hästkrafter fler när bränslet blev etanol.
I dag är vi föråkare och alltså utom tävlan, men hästkraft-erna ska upp till bevis ändå. Vi gör oss redo för den första sträckan. Jag vet inte om det är det rigorösa bilbältet eller nerver som gör att det knyter sig lite i magen.
Säg till om du tycker vi kör för fort, säger Per innan han trycker gasen i botten.
Första sträckan är över på ungefär en och en halv minut. Längre tid tog det inte att frälsa en rallynovis. Bara hjälmens tryck hindrar det saliga leendet från att räcka upp till öronen.
Några som är lika frälsta är far och son Johansson. Erik är 18 år och kör i utbildningsklassen med pappa Per bredvid sig i bilen. Här kör de som inte har körkort ännu.
Jag tycker det är ett jättebra sätt att lära sig köra bil, säger Per.
Erik håller med men tycker tjusningen ligger i det man inte får göra normalt.
Att köra hur fort man vill och sladda.
På andra sträckan går avgasröret av på vår Ascona. Men väldigt många andra kör av så jag och Per hänger inte läpp. Dessutom ges ett utmärkt exempel på äkta rallykultur när vi (läs jag) står handfallna inför problemet. Tomas Söderkvist som är serviceman åt en annan bil slänger sig lika självklart som snabbt ner under vår bil och fixar.
Vi är som en stor familj. Kan man hjälpa så gör man det.
På gårdsplanen där vi väntar innan sista sträckan trängs nu dryga 60 rallybilar. En gammal lada har blivit kiosk där det säljs varmkorv, kaffe och kexchoklad. Kurt Nensen står med en kopp kaffe. Han tillhörde eliten i en Saab V4 för tjugo år sedan och är nu tillbaka i en likadan bil.
Jodå det sitter i, ler han.
Det finns såklart massor av nostalgi kring en sådan comeback men också nya känslor.
Jag har varit nervös sen i tisdags. Förr var man ung och hade för fullt upp för att vara nervös.
Sista sträckan är den bästa av alla. Jag är fortfarande ingen lyckad kartläsare men njuter helhjärtat av adrenalinkicken man får av att sladda sig genom en kurva i hög fart med perfekt precision. Längs vägarna står de som njuter av annat. Plåtgamar kallas de som önskar en avkörning. Här registreras också vem som tar kurvan perfekt eller gasar på mest och detta förmedlas sedan till föraren. En etanolbil får såklart gliringar om att lukta både ättika och havre. Men flera förare funderar också på att övergå till etanol.
Jag tror på etanol. Att det är miljövänligt är ju såklart ett bra argument nu för tiden, säger Mårten Andersson som också kör en Ascona.
Efteråt verkar Per nöjd över att ha frälst mig in i rallykulturen.
I natt kör jag en gång till. När jag somnar går jag igenom sträckorna igen och analyserar, säger Per allvarligt.
Hoppfullt önskar jag att jag också får en repris av dagen under min kommande natt.
Så jobbar vi med nyheter