Jag och min långhårige bästis är på väg till djuraffären. Det är sommar, hettan dallrar i luften. Då ser jag den gamla damen, vilande på sin rullator, i gathörnet. Trygghetslarm på armen, näsan mot solen.
Hennes ansikte mjuknar i ett leende när vi närmar oss. Ögonen avslöjar värme, den som bara finns där själen är med. Jag chansar:
– Tycker du om hundar?
Det gör hon. Så berättar hon om hundarna hon haft. Schäfern, taxen...alla hon älskade så innerligt. Nu går det inte längre. Hennes kropp är för trött, benen vill inte.
Jag har inte bråttom. Och min kompis njuter i fulla drag – ty här finns ett par händer med decenniers vana att klia päls med rejäla tag.
Hon smeker hans lena huvud. Böjer sin krumma rygg, borrar in näsan i hans mjuka hårvirvlar. Småpratar kärleksfullt: "Du är fin, du. Vad glad jag blir att du vill stanna ett slag här hos mig."
Hon får en blöt puss på örat till svar, som får hennes ansikte att lysa.
En stund senare lämnar vi gathörnet, kompisen och jag. Och jag tänker, att kanske gav vi den gamla damen den bästa stunden på hela dagen. Ett spontant möte, som började med ett leende och slutade med en mysig känsla hos oss alla.
Sådana stunder behövs i vår stressade värld. När våren kommer ska jag nog gå förbi det där gathörnet igen.