Se vilka människor du träffar i dag och tänk på att det är ni tillsammans som gör en dag i ditt liv. Av någon anledning hamnar ni i samma rum. Vad gör ni av den?
Ibland blir det en minnesvärd dag, ibland en dag du helst av allt vill glömma. Men Det är ni ihop som gör den.
Vad kommer de ha för minnen av den och av dig?
“Det var inte mitt fel.” En fras eller andemening som dyker upp oftare och oftare i min filterbubbla. Någon annan har gjort så jag gjorde fel. Kanske var det nån som ljög, kanske trodde de faktiskt på det de sa även om det var felaktigt, kanske hade de bestämt reglerna som var så dumma att de inte gick att följa. Men många, många, tycker i alla fall att det inte var deras fel. Kanske är det lättare att klaga på sociala medier än att följa regler, även om de är dumma. Kanske är det svårare att faktiskt erkänna för sig själv att felet var mitt eget?
För jag säger absolut inte att jag är utan skuld här, jag har alldeles säkert och kanske oftare än jag egentligen vill erkänna, gjort likadant själv. Men vad händer egentligen om jag säger att det var ens eget fel? Självklart är det lättare att skylla på någon annan, men så fort jag erkänt att det faktiskt är jag som gjort fel finns det ingen annan att skylla på. Ingen annan att vara arg på. Ingen annan att ringa och klaga hos. Och vad händer då? Hur länge kan du vara arg på dig själv - och vad kan du göra åt det? Du är den ende som du tillbringar alla dagar i samma rum som, oavsett om du vill minnas den eller inte.
En dag, ett rum.
* Skamlöst snott från en tv-serie om en läkare som haltar.