Dagen började med att stiga upp, äta frukostgröten, ta ryggsäcken med läxböcker, smörgåsar och mjölkflaska och så iväg. Han kunde åka med mjölkskjutsen, som varje dag gick till mejeriet vid Svärta gård. Alternativet var att gå eller åka bak på cykeln hos den äldre brodern. Cykla själv gick inte, han kunde nämligen inte cykla. Skolvägen var cirka sex kilometer.
Klockan tjugo över åtta började skoldagen, då ringde fröken i skolklockan. Alla barnen ställde upp på led och marscherade på frökens kommando in i skolsalen. Allt skedde under tystnad och strikt disciplin.
I Norshammars skola läste första och andra klass tillsammans i samma skolsal, så gjorde även tredje och fjärde klass i den andra skolsalen. Alla skoldagar började med morgonbön och psalmsång, något annat var absolut otänkbart. Första timmen var nästan alltid kristendomsundervisning, den var gemensam för båda klasserna. Fröken berättade ur bibliska historien, ibland visade hon planscher. Vi fick veta det mesta om Adam och Eva, Noa, Jakob och hans söner, Moses äventyr i Egypten samt andra händelser.
Andra timmen var det oftast läsövning för förstaklassarna, medan andraklassarna hade enskild övning i räkning. Nästa timme var det första klassen som räknade, andraklassen kunde då ha högläsning ur någon bok. Då var det svårt att koncentrera sig på räkningen, man måste ju lyssna till läsningen, som var mer spännande än att traggla med siffror. Detta uppmärksammades dock av fröken som fattade posto vid hans bänk och såg till att han gjorde vad han skulle.
Sista timmen för dagen kunde vara sång. Det var enkla sånger av Alice Tegnér, Lina Sandell eller Elsa Beskow. Fröken spelade orgel och alla skulle sjunga antingen de kunde eller inte.
På rasterna lektes det, mest kurragömma eller tafatt. Ibland uppenbarade sig någon från andra sidan, alltså tredje- eller fjärdeklassare, för att demonstrera sin makt och härlighet. Det var nämligen strängt förbjudet för första- och andraklassare att gå över på de äldre barnens sida, medan dessa fick gå som de ville, dasset låg ju på småbarnens sida.
Det var många förbud och tabun som vi hade att iaktta. Fröken uppmanade oss också att rapportera till henne om någon kamrat felat. Minnet ger en känsla av att lärare på den tiden fick mer undervisning i goda seder och moral än i psykologi. Nå, att skvallra var något som inte hände så ofta. Den som gjorde det någon gång blev impopulär och utsatt för kamraternas avsky.
Men här skall inte klagas allt för mycket på fröken. Hon gjorde ett hängivet arbete under ofta svåra förhållanden. Hon lyckades att lära oss, ofta rädda, blyga och truliga landsbygdsbarn att både läsa, skriva och räkna. Hon hette Gerda Löfgren och arbetade i Norshammars skola under tre terminer.
Hemvägen är värd sin egen historia. Skaran som lämnade skolan decimerades vartefter barnen kom till sina respektive hem eller avtagsvägar. Närmast hade de som bodde vid Svärta gård. Det var många anställda vid godset vid den här tiden så det var en stor grupp, som han skildes från vid avtagsvägen till Svärta station. Barnen från Åbro, Förola och torpen däromkring gick mot sina hem.
Så var sjuåringen ensam att gå de dryga kilometrarna hem till Rotetorp. Barnen därifrån hade den längsta skolvägen av alla i Norshammars skola. Med alla kringelikrokar, umgänget med kamrater och undersökning av allt som verkade intressant utefter vägen, kunde det gå åt tre timmar innan hemmet nåddes. Då hade bortavaron från hemmet varit cirka nio timmar. Ett drygt dagsverke för en sjuåring kan man tycka.
Gunnar Broms