Tur att Filharmoniska Sällskapet finns här i Nyköping. Annars blev det inte mycket levande symfonisk musik här hemma. Och tur att orkestern går framåt och utmanar gränserna för vad som är möjligt att spela.
Tur för resten? Nej, det var en medveten planering under Per Andersbergs ledning med det ena storverket efter det andra, och detta fortsätter.
En nyckelperson är konsertmästaren Anne Holmer, som har hela överblicken över tänkbar repertoar. Och så Ola Karlsson, som i lördags återvände, även denna gång både som solist och dirigent, och med en ännu längre erfarenhet. Han vet allt om musik och dirigenter och är lugnt sparsmakad själv som ledare.
På många sätt blev det som en dröm att vara med och lyssna i lördags till ett sammanhållet program med kopplingar till nationalromantik och sekelskifte 1900. De tre tonsättarna har också det finsk-ryska gemensamt plus att de hade det tungt med livet och ett outsiderskap av olika slag.
Men från mörker och moll till ljus och seger har många kämpat sig fram. Och i musiken är det väl få verk som kan tävla med Finlandia i denna kategori. Hjälp, tänkte jag först, när det fulltaliga brasset satte in med mäktig volym men också härligt hotfullt och mulligt i klangen från tuba och bastrombon i botten. Och stråkarna hävdade sig sedan fint och med andlig dimension i sluthymnen. Efter den svart-vita krigsfilmen Okänd soldat vill man gärna gråta här. Och i år firar vi Finlands hundra år av självständighet.
En klok kontrast blev sedan rokoko-variationerna av Tjajkovskij med sin kombination av en Mozarts lätta luftighet och en långt senare utvecklad virtuositet, som ändå ska vara så flyhänt att den bara finns där svävande.
Denna dag tog det ett tag för orkestern med lite småsurt träblås först och även för Ola Karlsson att hitta fram till detta. Men det allra mesta var imponerande, och om jag nämner en bergsäker oboeinsats så är det bara ett exempel på hur fint alla räknade och lyssnade när nu solisten inte kunde dirigera mer än i sina pauser. Och vilken elegant lekfullhet som kom från Ola Karlssons cello.
Rachmanninov sedan hade Tjajkovskij som lärare och fick av denne betyget A med fyra plus runtom. Men hans liv blev mörkare än så med skrivkramp och exil. Och nog bara måste det vara olycklig kärlek bakom pianokonserten nr 2, som nu blev en så smärtsamt skön upplevelse med en orkester som överträffade sig själv och en solist som visste hur allt skulle låta och fick flygeln att sjunga och leva fram all melodirikedom, ovanför och inuti den gemensamma klangen.
Som fin bonus och avrundning fick vi höra den långsamma satsen i Rachmanninovs cellosonat.