En Fest med filmiska inslag
Regi: Christian Tomner
Scenografi: Sören Brunes
Medv: Iwar Wiklander, Irene Lindh, Jakob Eklund, Per Svensson, Inga-Lill Andersson m fl
Dramaten, Stockholm
Thomas Vinterbergs Festen är i mitt tycke den mest lyckade av de danska Dogma-filmerna. Här används den skakiga handkameran och det nakna skådespeleriet för att berätta en historia på liv och död om utnyttjade barn, blundande vuxna och kränkningar som sätter spår i generation efter generation.
Det är svårt att alls tänka sig historien utan den utlämnande Dogmaformen, men Vinterberg själv har uppenbarligen sett berättelsens scenmöjligheter eftersom han valt att också göra teatermanus av den.
På Dramatens stora scen regisseras Festen av Christian Tomner som tidigare satt upp flera av Lars Noréns dramer. Och visst finns det norénska klanger även i denna kolsvarta uppgörelse med den till synes lyckliga familjen.
Men om Lars Norén ofta visar på sprickorna i den borgerligt prydliga familjefasaden, så kastar Vinterberg snarare in en handgranat i idyllen och undersöker sedan intresserat kratern den lämnar efter sig.
Familjen i Festen är en tummelplats för förljugenhet, utsatthet och sadism. Men när patriarken Helge fyller 60 år får inget störa festligheterna, inte ens äldsta sonens avslöjande att fadern förgripit sig på honom och tvillingsystern under hela uppväxten och att övergreppen fått systern att ta sitt liv.
Scenversionen av Festen följer ganska troget filmmanuset, även om Christian Tomner valt att lägga ännu mer krut på det absurda än Vinterberg gjorde i filmen. Krumelurerna i tragedins utkant är många och starkt stiliserade Ingvar Kjellsons senile farfar, Lars Ambles aggressivt nyktre alkoholist och Hans Klingas tyskbrytande toastmaster som frustrerat försöker få ordning på den urspårade festen är bara några av dem.
Visst riskerar de parodiska inslagen att dra uppmärksamheten från själva dramat, men de fungerar också som ytterligare bevis på hur trasigt och sjaskigt livet är under ytan.
För farfadern är nog inte bara en rar gamling vars kladdande ska viftas bort som pinsamt men oskyldigt Tomner visar tydligt att övergrepp går i arv och att varje generation på något sätt för vidare det våld som de själva utsatts för som små.
Jakob Eklund spelar äldste sonen Christian och gör honom i det närmaste katatoniskt onåbar i sin sorg. Per Svensson är den yngre brodern som istället tar ut barndomens hela frustration genom att slå och häckla fru och barn. Medan Inga-Lill Anderssons lillasyster fladdrar fram genom livet på ständig jakt efter något bättre.
Deras föräldrar skuld till all denna ångest betraktar nästan förvånat de barn de skapat. Iwar Wiklanders Fader vill väl, gör gott och älskar sina barnbarn.
Vad han gjort sina barn har han förträngt eller kanske ändå inte. För när hans fasad en enda gång rämnar och han erkänner övergreppen snäser han bort sonen med orden ni förtjänade inte bättre. Iréne Lindh spelar den iskalla modern och kvittrande värdinnan som under ett långt äktenskap lärt sig att inget se.
Det finns filmiska inslag ja, rent av Dogmadrag i Christian Tomners teaterregi. Med vridscenens hjälp rör vi oss snabbt från tjänstefolkets grönsakshackande till högtidsbordets stärkta dukar. Och när de tre syskonen intar sina rum finns inga väggar som stänger ute eller ramar in, bara rum av ljus och rörelse.
Scenen är oftast tätt befolkad och stämningen lätt nervig och påtagligt rörlig.
Däremot lyckas inte scenversionen fördjupa tragedin. Tvärtom saknar jag ibland kamerans möjligheter att klippa ett samtal, välja perspektiv och fokusera kraftigt. Festen på Dramaten blir en mer splittrad upplevelse än i biosalongen men för den sakens skull inte sämre.
Kattis Streberg
Så jobbar vi med nyheter