En folkkär författare som vill gå vidare
Efter ett yrkesliv på posten blev Elsie Johansson en omåttlig läst och uppskattad författare. Hon är en arbetarförfattare med ett kvinnoperspektiv, inspirerad av Jan Fridegård och Tora Dahl.
De som inte är så många, men som blir följeslagare och vänner i livet. Ett sådant författarskap är Elsie Johanssons.
När jag i slutet av 80-talet ramlade över en tunn liten volym i serien En bok för alla anade jag inte vad som väntade. Boken hette Kvinnan som mötte en hund och författaren var för mig den då helt anonyma Elsie Johansson.
Av bilden på baksidan att döma var hon en typisk svensk tant. Det dröjde månader innan jag bevärdigade mig med att inleda min läsning.
Det var en omskakande läsupplevelse. En mycket ensam kvinna, lägre tjänsteman, grå på utsidan, isolerar sig och hamnar i gränslandet mellan galenskap och klarsyn.
Hon inleder en kärleksrelation med en hund. Det var med nya ögon som jag skärskådade porträttet av Elsie Johansson på bokens baksida.
När jag nu sitter med den riktiga Elsie Johansson framför mig vid ett cafébord på Hellmans så känner jag förväntan, nyfikenhet, beundran och glädje. Och lite oro också, för jag vet att Elsie blev strandsatt i Norrköping under några varma lunchtimmar, och det är inget avundsvärt öde. Nu är väl den stackarn alldeles slut, tänker jag.
Ja, värmen, jag mår inte så bra av den, suckar Elsie, men ser ganska glad ut ändå.
När jag berättar om min starka upplevelse av Kvinnan som mötte en hund blir Elsie Johansson överraskad.
Det är ett gott arbete jag gjorde då, men du vet att läsarna har inte haft det så lätt. Jag har en bred läsekrets och många tycker att den är otäck.
Men du gör mig mer glad än vad du kan ana när du berättar det här. För den boken är så viktig för mig, den var ett kliv över tröskeln.
Så är det. Den kraft som återspeglas i Kvinnan som mötte en hund handlar också om kreativitet och mod. Mod att gå över gränser och skapa något som man inte trodde var möjligt. Nyligen har boken kommit i en nyutgåva, men den gavs ut första gången 1984.
Dittills hade jag skrivit dikter och blivit omtyckt för det. Det är fint att vara folkkär poet, säger Elsie med mild ironi.
Och fortsätter:
Men jag ville något annat än att vara känd som vedspisens eviga besjungerska. Jag ville gå vidare, borra ner mig i det mänskliga psyket. Ja, det var med bävan jag skickade in manuskriptet till förlaget.
Kvinnan som mötte en hund var en utveckling av författarskapet. Utan den hade inte hennes delvis självbiografiska trilogi Glasfåglarna, Mosippan och Nancy varit möjlig. Tå-Pelle trilogin som Elsie själv kallar den, har lockat en stor läsekrets och av kritiker bedömts som blivande klassiker i den svenska litteraturen.
Nu är jag återigen sådär oerhört folkkär, säger hon, återigen med den där fina ironin.
De tre senaste böckerna handlar om Nancy, en ensam och intelligent flicka med bildningshunger. Hon kommer från underklassen, inte bara arbetarklass utan de sämre bland de sämsta. De som inte räknas. Nancy kämpar med sitt dåliga självförtroende och sin stolthet.
Elsie Johansson beskriver arbetet med trilogin som en bildväv. Hennes eget liv som en bonad, vilken hon klippt sönder för att sedan sammanfoga den igen. Samma beståndsdelar men ett nytt mönster.
Vi var människor som inte hölls för något, vi stod längst nere på botten. Visst är Frida min mamma, men min egen mamma var lite mjukare, lite rundare. Och Tå-Pelle är min pappa, fast min pappa gick rakare i ryggen och han hade heller inget lyte. Stugan i böckerna är faktiskt lite bättre än den jag växte upp i.
Elsie Johansson debuterade sent som författare. Hon var 48 år när första diktsamlingen Brorsan hade en vevgrammofon kom ut.
Då hade hon jobbat ett helt yrkesliv på posten, efter att ha gift sig som artonåring. Numera har hon förlikat sig med sin sena debut, men men det fanns år när hon grubblade över den riktning hennes liv tagit.
Jag frågade mig då, varför, varför, varför? Jag ville ta studenten till exempel, men det fanns inga som helst möjligheter till det. Det var storslaget nog att jag fick ta realen.
Men nu behöver jag inte ställa så höga krav på mig själv. Jag tycker synd om de unga författarna som slår igenom tidigt. De måste hela tiden överträffa sig själva.
Flickan Nancy dras till väckelserörelsen och där bearbetar Elsie Johansson egna ungdomserfarenheter. Frånvaron av bildning, musik, litteratur och konst i hemmet, ersatte hon med starka känsloupplevelser i missionshuset.
Numera besöker Elsie inga kyrkor, men intresset för livsfrågor finns kvar och också hennes starka gudstro. Hon tror på de tio budorden och menar att de gäller fortfarande. Men hennes romangestalter är inga helgon, det poängterar hon med eftertryck.
Det är förmodligen en av anledningarna till att böckerna hittat så många läsare. Vi känner igen oss i de ofullkomliga och strävsamma gestalterna och deras små och stora bekymmer. Många läsare vill också ha en fortsättning på berättelsen om Nancy. Men det kommer de inte att få.
Nej, jag känner det inte så, säger Elsie kort.
Nu funderar hon mycket på vad hon ska skriva härnäst och det är också en av anledningarna till att hon blir glad över min entusiasm inför Kvinnan som mötte en hund.
Det är dags att gå vidare igen, bryta igenom vallen och åstadkomma något nytt.
Så jobbar vi med nyheter