Ibland förskräcks jag över mina och våra reaktioner. Att terrordådet i Barcelona upplevs som värre bara för att jag själv var där strax innan och för att jag har bekanta som bor där. Och för att jag själv och mina barn, som turister, skulle kunna drabbas. Men Spanien har i årtionden drabbats av terrordåd. Terror som har riktat sig mot åklagare och poliser i stället för civila turister. En terror som aldrig förskräckte oss i Sverige på samma sätt, eftersom vi inte var målet för ETA:s terrorattacker.
Katalonien kämpar för självstyre och planerar att trotsa spanska regeringen och hålla en folkomröstning om separation. Även de som inte är nationalistiska katalaner som i grunden tror på frigörelse har börjat irriteras över spanska regeringens nonchalans, när den inte ens låter invånarna säga sitt i en folkomröstning. Men efter terrordådet var katalanske presidenten Carles Puigdemont och Spaniens premiärminister Mariano Rajoy överens om att nu måste de stå enade. Mot terrorn. Det återstår att se hur mycket en gemensam fiende kan ena.
Och konstigare blir det när man ser bilden på den person som ska ha kört den vita skåpbilen, skadat ett hundratal personer och dödat minst 13. Bilden visar någon som ser ut som en rädd 15-åring, även om han sägs vara 17. Världen blir plötsligt helt ofattbar när den gemensamma fienden är en skrämd yngling som har tagit storebrors ID-kort för att hyra en bil och sedan mördat urskillningslöst.