En hök som måstevinna med diplomati

Colin Powell passade aldrig in, konstaterar tidningen Washington Post efter det att den amerikanske utrikesministern meddelat sin avgång. Han var tveksam inför Irak-kriget. Han ville etablera samtal när presidenten ville peka med hela handen. Men det blev ändå Powell som presenterade den undermåliga rapport till FN som USA använde motiviverade kriget mot Saddam Husseins Irak med. Bushadministrationens duvor, som Powell, var för få hökarna desto fler, för att använda en flitigt nyttjad bild. Det diplomatiska språket var begränsat. Ändå stannade Powell, militär som han är, på sin post. Tills nu.

Presidentens säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice tar över. Precis som sin företrädare har hon gjort en uppmärksammad klassresa. Hon beskrivs som skicklig och begåvad, men väntas vara mer hårdför än sin företrädare. Något som den omvalde president George W Bush tydligen efterfrågar. Detta samtidigt som många europeiska stater efterfrågat mer diplomati.

Med Condoleezza Rice kommer utrikesfrågorna president Bush närmare, vilket stärker hennes position vid de oundvikliga tillfällen när utrikesdepartement och Pentagon inte är överens. Men USA har inget att vinna på en än mer chauvinistisk utrikespolitik. Möjligheterna att bättra på förbindelserna med alienerade allierade som Frankrike minimeras och Bushs lojale vän, Storbritanniens premiärminister, Tony Blairs läge blir allt svårare. Det spelar också in om USA ämnar tala mer maktspråk i allmänhet eller mot särskilda stater. Ska man bredda stödet inom världsamfundet för att motverka Irans och Nordkoreas nukleära ambitioner krävs mer diplomatisk skicklighet än vapenskrammel.

Om hårdför innebär beslutsam och handlingskraftig, finns det en möjlighet att Condoleezza Rice får igång fredsprocessen i Mellanöstern på nytt. Med Yasser Arafats död och en ny palestinsk ledning har färdplanen för fred åter hamnat i fokus. Endast påtryckningar från USA kan få med den israeliska ledningen helhjärtat i processen. Men det är inte troligt att Bushadministrationen kan uppbringa tillräckligt intresse för frågan så länge problemen i Irak fortsätter och de allmänna valen hotas.

Man ska dock inte utesluta att Condoleezza Rice förmår att överraska och även backa från hela handens politik emellanåt. Det är stor skillnad på att vara säkerhetsrådgivare och att vara ansvarig för hela utrikespolitiken. Hennes inflytande kommer att växa med amerikanska UD i ryggen. Det vore därför oförsiktigt att döma henne på förhand.