Jag är varken frälst på Jesus eller konsumtion och har inte ätit grisstjärt sedan jag var liten. Det är därför lite svårt för mig att förstå den masspsykos som större delar av västvärlden befinner sig i just nu. Det moderna konceptet jul lämnar mig kall. Från köpfesten Black Friday där allt saluförs som billigt billigt billigt, till dignande julbord och närmast pornografiska närbilder på charkuterivaror i reklamblad och julrecept. Om jag inte hade nära anhöriga som älskar att fira jul skulle jag faktiskt gärna avstå. Men eftersom bitterhet är destruktivt väljer jag att se ljuset i mörkret. Bokstavligen. Som hundägare börjar dagarna tidigt med en käck morgonpromenad. Under hösten har det blivit allt tyngre att lämna den goa sängvärmen och treva sig ut i mörkret. Men se så kommer advent! Ljusen glimmar i fönster, på tak och balkongräcken. Helt plötsligt har morgonstämningen ändrats från självömkan till en känsla av att vara priviligierad. Morgonen är min och hundarnas. Allt är stilla i den sovande byn, men ljusen lyser vår väg i mörkret. Musiken är som vanligt den stora trösten i allt. Och i julmusiken finns gott om fantastiska melodier, stämmor och faktiskt även textbudskap som kan röra en tvivlare som mig. Budskap som håller året om. Frid och fred på jorden. Bredvid en mops infinner sig dock naturligt en annan rytm. Och utan att jag vet hur det gått till så går jag där en morgon och trallar på barndomens luciaklassiker. Tipptapp, tipptapp, tippetippetipptapp. Tipp, tipp, tapp.
REPORTER
0155-767 29