En jurist med känsla för ond bråd död
Åsa Larssons debutroman växte fram på gula post-it-lappar som stack upp ur fickan medan hon dammsög och lekte med barnen hemma i huset utanför Runtuna. Om några veckor kommer kriminalromanen Solstorm ut i bokhandeln. Men redan nu har den sålts till Tyskland, Danmark och Norge.
Däremot har Åsas hjältinna Rebecka Martinsson lånat en del drag av hennes själv. Liksom Åsa är hon jurist och uppväxt i Kiruna.
Jag kan juristvärldens språk och sociala koder. Det gjorde det lättare att skriva boken. Men Rebecka och jag är väldigt olika som personer. Hon är mycket mer spännande. Jag tror faktiskt att till och med min sambo är mer intresserad av henne än av mig. Ha, ha.
Det var för tre år sedan som Åsa fick idén att skriva en deckare. Och det var faktiskt fotografiet på sonen till en av Åsas kompisar, som gav inspirationen.
Jag hade inte sett deras son sedan han var fyra år. Nu var han nästan vuxen, med ljust långt änglahår. När jag såg fotografiet tänkte jag att han skulle bli ett vackert lik. Jag såg framför mig hur det där ljusa håret skulle kunna bli en blodig gloria. Och jag började fundera på hur han i så fall skulle ha dött.
Åsa började skriva på kvällar och helger. Hon fyllde gula post-it-lappar med intrigidéer och hamrade på tangentbordet i husets skrivarskrubb, så fort hon fick en stund över.
Efter ett och ett halvt år hade hon ett färdigt manus som hon skickade iväg till fem utvalda förlag.
Anrika Bonniers tackade ja, och om några veckor kommer Solstorm ut i handeln. Men redan nu har förlaget sålt boken till Tyskland, Danmark och Norge.
Det är en dröm att få ge ut sin första bok på Bonniers. De är otroligt proffsiga och väldigt trevliga.
Nu har Åsa tagit ledigt från länsrätten i tre månader för att sitta hemma och skriva den andra boken om Rebecka Martinsson, som hon hoppas blir klar i slutet av sommaren. Minst fyra böcker ska det bli.
Kraven på att boken ska bli bra, känns större nu än när jag skrev Solstorm. Men det är skönt att jag redan skrivit en bok och vet att jag klarar av det. Den här gången har jag valt att ge intuitionen mer spelrum. Det gör det både svårare och roligare att skriva.
Åsa visste redan från första stund att det var en deckare hon skulle skriva, även om Bonniers tyckte att hennes språk skulle kunna användas till mycket mer än spänningslitteratur.
Jag vet att deckare inte anses vara fin litteratur, men jag tycker att man kan säga allt det man vill få sagt i en kriminalroman också. Deckarintrigen är ju mest ett knep att hålla kvar läsaren.
Solstorm utspelas i en frireligiös församling i Kiruna, vilket givit Åsa möjlighet att utforska både destruktiv gruppdynamik och hierarkiska system. Dessutom har hon fått med det klassiska hemvändartemat i sin bok, eftersom hjäl-tinnan Rebecka tvingas resa tillbaks till det Kiruna hon lämnade som ung.
Men framförallt var jag ute efter att få skriva en riktigt otäck liten historia. Jag gillar blod och krossade ben, säger Åsa och skrattar.
Fast de krossade benen känns avlägsna när man sitter hemma i Åsas hus utanför Runtuna och äter spenatpaj med lax, medan Åsas hönor skrockar utanför fönstret. Innanför det nybyggda staketet är det tänkt att får ska beta i sommar. Det är en riktig lantidyll, med trehjuling och gunga i trädgården för barnen Stella och Leo.
Jag tröttnade på Stockholm för fyra år sedan och sa till sambon att nu flyttar vi till Falun. Jag kände att lyckan väntade på mig där, i ett rött hus med vita knutar.
Sambon, som jobbar i Södertälje, föreslog att flyttlasset skulle gå till Nyköping istället. En fin liten stad, nära Stockholm och nära havet, löd hans reklamslogan. Och när Åsa upptäckte att det fanns ett ledigt juristjobb på länsrätten just i Nyköping, slog de till.
Att vi flyttade hit är det bästa som hänt mig, säger Åsa som tycker att livet på landet givit henne ro att skriva.
Hon kan mycket väl tänka sig att bli författare på heltid någon gång i framtiden.
Jag trodde att jag skulle bli skogstokig av att sitta ensam hemma och skriva, men det går riktigt bra.
Möjligen hjälper det till, att Åsa trivs så bra i sin huvudperson Rebeckas sällskap.
Hon är en solitär som är svår att komma inpå livet. Hon har mycket hjärna, men ganska stort avstånd till sitt eget inre, berättar Åsa som talar om sin hjältinna som om hon vore en alldeles livs levande människa.
I början visste jag inte själv så mycket om Rebecka, men jag tänkte att hon berättar nog om sig själv efter hand. Och det har hon gjort. Men jag tror inte att vi skulle varit väninnor om vi mötts i verkligheten. Jag tror faktiskt inte att hon skulle ha gillat mig.
Så jobbar vi med nyheter