En konflikträdd konfliktskapare

När brittiska Times i slutet av 2007 presenterade listan på världens 20 mest utskällda konstverk i modern tid fanns Elisabeth Ohlson Wallins fotoutställning Ecce Homo med.
– Jag är i gott sällskap, säger hon glatt om listan, som även hyser Monty
Pythons Life of Brian och Salman Rushdies Satansverserna.
I Ecce Homo porträtterade hon Jesus tillsammans med bögar, lesbiska och transvestiter, något som väckte en vrede som sträckte sig hela vägen bort till Vatikanen.
I dag har utställningen runt 10 år på nacken. Men Elisabeth Ohlsson uppfattas fortfarande som en person som ställer till med oreda. Det är bara modiga uppdragsgivare som vågar knalla över dansgolvet och fråga ”får jag lov”. Därför blev hon glad över uppdraget att skildra bilden av Nyköping i reklamkampanjen Bo i Nyköping.
– Jag får väldigt lite reklamjobb. Folk är rädda för mig och mina
politiska budskap. Men jag tycker om reklam så länge det är för en bra sak.
Och Nyköping är en bra sak?
– Ja, jag gillar Nyköping. Jag åkte faktiskt förbi de där stora svartvita bilderna längs vägen och tänkte ”tänk om jag var så bra så att jag fick fota den där reklamen.”
För trots att hon är kändisfotograf och har gott om meriter på sitt cv är inte självförtroendet på topp.
Hon är glad, trevlig, bjuder på fika och pratar öppenhjärtigt i den luftiga ateljélokalen på Södermalm i Stockholm. Det är svårt att tro att en person som omger sig av en aura av så mycket myspys kan röra upp så mycket känslor och damm.
– Jag är till och med väldigt konflikträdd. Det är ett under att jag har gjort det som jag har gjort, säger hon.
Men det är klart, det står faktiskt ett rejält svärd lutat mot ateljéväggen.
– Det skaffade jag till en fotosession med Carolina Gynning, efter att hon tagit bort sina silikoninlägg, säger hon med ett skratt och lyfter den ridderliga klingan, balanserar den i handen.
Hon har fått sin beskärda del av hot – lappar instoppade i brevlådor, sprutmålade stadshusväggar där någon skrivit vilken dag hon ska dö.
– Jag är inte rädd, men jag kommer alltid att vara vaksam.
I hennes fotostil kan man känna penseldragen i bilderna – inspirationen
från barockens målare. Där flödar kampen mellan ljuset och skuggorna.
Det syns till exempel i hennes nya utställning ”In hate we trust” där
fotostilleben byggda på hatbrottssituationer inspirerats av målare som Artemesia Gentileschis och Caravaggio.
Ett tema som ofta återkommer är det kristna, det religiösa bildspråket. Hon är själv kristen och växte upp i stiftsstaden Skara med kristet engagerade
föräldrar. Men hon har alltid haft ett infekterat förhållande till kyrkan
eftersom hon sett religionens skuggsidor.
Infektionen slog till på allvar under 1980-talet när homosexuella vänner till henne dog i aids, samtidigt som högerkristna element mässade om att det var guds straff. Då såddes fröet i henne som skulle bli utställningen Ecce Homo. Många såg den som en attack mot religionen i största allmänhet, men budskapet var i stället ”i helskotta heller att min gud hatar bögar och lesbiska”.
– Jag har försökt bli ateist men det går inte. Så länge jag inte vet vad som gömmer sig bakom oändligheten tror jag på någon form av gud.
I dag bor Elisabeth Ohlson Wallin med hustrun Minna, en ettårig son och en fyraårig dotter.
Får dottern några speciella
reaktioner på förskolan för att
hon har två mammor?
– Nej faktiskt inte, och det är ett av skälen till att jag inte flyttar från Stockholm.
Annars skulle hon gärna flytta ut på landet. nyligen har hon tagit över en gammal släktgård och hon är aldrig så lycklig som när hon får stå och mocka koskit i ladugården.
– Koskit. Det är fantastiskt.