En kraftfull Elektra för 2000-talet
Nej, det är inte en nyskriven pjäs om ungdomsfylleri vi ska få se. Det är Sofokles "Elektra". En pjäs om rättvisa och blodshämnd, skriven ungefär 420 f Kr.
Den som är väl bevandrad i den grekiska teaterhistorien vet exakt var i den evighetslånga kedjan av blodshämnder vi befinner oss. För den unga publiken framstår handlingen förmodligen som en uppiffad och lite blodigare variant av Rederiets alla släktintriger.
Elektra är förbannad på mamma Klytaimestra som tillsammans med nye mannen Aigisthos dödat förre maken Agamemnon, sedan han i sin tur offrat deras dotter Ifigenia. Innan pjäsen är slut kommer Elektras bror Orestes att dyka upp och hämnas faderns död genom att avrätta både mamma och styvfar. Blodigt värre!
Denna antika tragedi har regissören Birgitta Englin placerat mitt i nuet. Hennes Elektra hatar mamma, hatar styvfar, hatar allt och gör uppror med korta kjolar och ett ständigt pekande långfinger. Fuck you! Fuck you!
Det är en föreställning som ångar av adrenalin och vrede. Birgitta Englin har utnyttjat dramats kraft och aggressivitet till det yttersta. Hon gör inte våld på berättelsen, men töjer och tänjer ändå på den för att kunna säga något om vår samtid.
Det är framförallt de utsatta flickorna hon berättar om. Elektra våldtas av styvfadern, uppmanas att klä sig ordentligt och får utegångsförbud när hon inte anpassar sig. Hennes hat är oändligt, hennes handlingsutrymme obefintligt. Alexandra Rapaport är fantastisk i rollen.
Systern Krysothemis (Frida Hallgren) är Elektras absoluta motsats, en foglig flicka som anpassat sig närapå till döds men liksom Elektra drömmer om frihet. Hennes livsväg är kanske enklare, men lika omöjlig.
Förflyttningen från antikens Grekland till 2000-talets invandrarförort är gjord med både finess och humor. Elektra styr sin värld med fjärrkontrollen, brodern Orestes hämndplaner dyker upp i ett av de förbiflimrande tv-programmen och den antika kören har ersatts av Elektras två bästisar Linda och Cissi.
Magdalena Eshaya och Livia Millhagen har fångat tonårsflicksbeteeendet på pricken _ de fnittrar, puffar ideligen upp tuttarna och betraktar Elektras uppror med lika delar lojalitet och förvåning. Som representanter för nutiden sätter de tonen i dramat och avväpnar det teatrala i texten.
Överhuvudtaget har Birgitta Englin lyckats väl med den unga tilltalet. Den tonåring som inte omedelbart känner för Elektra och hennes svåra öde finns inte.
Slutet är nattsvart. Brodern Orestes erbjuder inte den befrielse som Elektra hoppades. I en värld där männens respekt kräver att kvinnornas sexualitet kontrolleras, finns ingen frihet för en ung flicka. Och Birgitta Englin väjer inte för det svåra.
Grabba tag i en tonåring i din närhet. Låna en av grannen om du inte har en egen. Och åk genast till Elverket i Stockholm. Där väntar en teaterupplevelse som ni inte kommer att kunna skaka av er i första taget.
Så jobbar vi med nyheter