En kraftfull ledare som vet vad han vill
Årets svensk i världen sitter allt som oftast på en bänk. Han brukar inte göra så stort väsen av sig där heller, vid sidan av fotbollsplanen. Det brukar heta att han låter resultaten tala för sig. Men de talar ett tydligt språk.
Ledarskap talar ett ganska universellt språk, dess lärdomar kan överföras mellan de mest skiftande områden. Ledarskapets egenskaper är guld värda. Titta bara på de politiska partier som drabbas av opinionsdarr, de letar med ljus och lykta efter rätt ledare, med rätt egenskaper. Den som leder och får andra att följa har nyckeln till opinionen.
Det var inte länge sedan Erikssons öden med engelska landslaget sades till och med kunna fälla regeringen Blair i valet - om England hade förlorat mot Grekland i VM-kvalet. Inte undra på att fått ryggen dunkad en och annan gång av Blair, ja för den delen också av Göran Persson.
På hemmaplan, i värmländska Torsby, är han inte Sven-Göran. Där är han Svennis kort och gott. Det bra för dig därborta, säger folk när han kommer hem. Svennis tappar inte fotfästet, även om framgångarna kunde fått en och annan att göra det.
Det är två år sedan jag träffade Årets svensk i utlandet, på idrottsplatsen Björnevi i Torsby. Det var innan den engelska tabloidpressen börjat jaga pikanta detaljer i den hemvävda idyllen i Nordvärmland. Och innan hans Barbados-semester blev en nationell engelsk angelägenhet.
Vi satt och pratade om fotboll, framtid och karriär i några timmar. Svennis är sådär värmländskt blygsam, täcker alltid upp framgångsbeskrivningar med kommentarer om hur snabbt saker kan ändras. Det är inte bara klädsamt, det är taktiskt smart.
Bakom detta ödmjuka yttre finns en kraftfull ledare som vet vad han vill och vart han strävar. Han har i en kravfylld värld fått ett antal ytterst välavlönade och ekonomiskt oberoende individualister att samarbeta för ett gemensamt mål.
Många av de fotbollsprofiler som tränat under Svennis har vittnat om en ledare som nästan aldrig brusar upp eller tappar fattningen. Spelarna fruktade inte en utskällning i omklädningsrummet under match. Sånt skrämde inte alls inte i temperamentsfulla Italien. Men många erkände att de var verkligt byxis den gång de kallades ensamma till misters kontor för ett samtal. Sven-Göran Erikssons ledarskap är effektivt. Han gör det utan att behöva visa muskler, utan den skrämseltaktik som många med ledarambitioner tror fungerar. Utåt ser han nästan för lugn ut. Kanske är det det där lugnet en del av hans hemlighet. En talande tystnad, kan man säga. Bara det faktum att han fått ett skandalomsusat engelskt landslag att bete sig som en grupp med ordningsmän är en bedrift i sig. Inga fyllefester, inga stora skandaler, bara professionellt arbete på landslagssamlingarna. Skandalpressen suckar av tristess.
Årets svensk i utlandet ser sig visserligen som både svensk och värmlänning, men inte enbart. Europa är så pass öppet idag att det saknar betydelse om man är svensk, italienare eller engelsman. Man är europé säger han själv.
Men en sak är klar, engelsmännen älskar oss svenskar. Så länge Sven vinner.
Inom idrotten är framgången en ytterst nyckfull vän. På så sätt påminner den mycket om politiken.
Så jobbar vi med nyheter