En kraftödande vandring i ett hav av melass

Det är en historisk utmaning, att finna vägen till ett enat Europa inför framtiden - för bestående fred, utveckling och tillväxt. För marknadsekonomi och demokrati i samklang.
Närmast på dagordningen för EU står att hantera effekterna av att gå från dagens 15 medlemsländer till den närmaste framtidens 25.
I fjol kunde vi se en del av spelet kring utvidgningen ta plats vid utrikesministermötet i Nyköping. De många viljornas dans fortsätter att skapa rubriker.
En kärnfråga är hur EU:s generösa jordbruksstöd ska hanteras med den kommande fördubblingen av medlemsländer. Flera av nykomlingarna är av tradition utpräglade jordbruksländer där den näringen står för ansenlig del av landets BNP. Att bara släppa in dem i det befintliga stödsystemet är i princip omöjligt, det har inte EU råd med och det är inte heller rätt signaler att sända när unionen måste börja fasa ut sitt direktstöd till jordbruksnäringen.
Karl-Erik Olsson är centerns enda europaparlamentariker, men en inflytelserik sådan. Han har varit parlamentets föredragande i de här frågorna och har många goda idéer om intregrationen av jordbruket i de tänkta medlemsländerna och reformeringen av EU:s jordbrukspolitik som han delade med sig av på centerstämman i Helsingborg.
Nykomlingsländerna vill helst ha samma villkor som Frankrike, Spanien, Grekland eller Portugal. Men de nuvarande medlemmarna har inte för avsikt av visa dylik generositet. Fyra länder, däribland Sverige, har deklarerat att de inte anser att de nya medlemmarna ska få något direktstöd alls.
Men det är, enligt Karl-Erik Olsson, ett omöjligt resonemang. Något måste de få. Ställningstagandet fungerar däremot som ett första utspel. Det öppnar för att länderna kan mötas i en kompromiss någonstans i närheten av EU-kommissionens förslag.
2007 är det dags för en ny plan för EU:s gemensamma jordbrukspolitik - och det är då reformarbetet kan påbörjas på allvar. Den nuvarande politiken fokuseras, som Olsson skriver i sin lilla skrift "Utvidgning utan inveckling", på bonden och på volymproduktion. Fokus måste flyttas till konsumenten och kvaliteten - samtidigt måste värnas om landsbygden och de värden och de miljöer som är viktiga att bevara. En ny jordbrukspolitik måste främja en uthållig produktion av förnyelsebara resurser.
Därför skulle infasningen av ansökarländerna och neddragningen av direktstöden till övriga kunna hakas i varandra så att de i slutet av 2013 står på samma lägre nivå. Stödpengar till jordbruket i de nya områdena borde kunna användas till att stimulera utveckling av andra former av landsbygdsföretagande i stället för jordbruksproduktion, för att underlätta omställningsarbetet. I Sverige tog det ett halvt århundrade att ställa om från ett jordbrukssamhälle till en modern industrination. De nya EU-medlemmarna får betydligt kortare tid på sig.
Samtidigt snurrar världsutvecklingen på i allt snabbare takt mot ökad frihandel, borttagande av gränshinder och protektionistiska subventioner. Avvecklingstakten av direktstödet till jordbruket kommer att påverkas av hur de internationella WTO-förhandlingarna går.
Allt tar dock tid, det kommer verka som en kraftödande vandring i ett hav av melass. Men det är nödvändigt om den historiska utmaningen ska klaras av och samtidigt "finna en lönsam avsättning av en ökande produktion av jordbruksprodukter på en fungerande världsmarknad, till gagn för en bättre försörjning av en växande världsbefolkning", för att använda Karl-Erik Olssons ord.