Hon är visserligen från södra
delarna av landet men Pernilla Andersson utstrålar ett norrländskt lugn, om nu något sådant finns, under hela sin spelning.
Efter en lång turné med ett helt band bakom sig var det i Nyköping dags för en triospelning. Det märktes då och då att Pernilla saknade en trummis för att dra i gång låtarna och
ibland svajade inledningarna lite eftersom sättningen var annorlunda. Men jag har svårt att tro att det störde en endaste person i lokalen.
Med avväpnande kommentarer som ”är det jag som börjar den här” och ”ska introt låta så här” till sina musiker och sin publik charmade hon oss alla.
Och ju längre kvällen led blev trion allt mer samspelt. Inte så konstigt kanske med tanke på musikerna vid Pernilla Anderssons sida. Dan Berglund, från Esbjörn Svensson Trio, vet hur man hanterar en bas, han vet också att hålla koll på Pernilla Andersson när hon ibland slirar iväg lite.
Fredrik Rönnqvist är ingen Keith Richards. Han behöver inte åma, eller bandagera sig i bandanas för att vara rätt.
Gitarrkompet är snyggt utan att sticka ut. Tillsammans ger musikerna syokonsulenten ett musikaliskt rum att verka i mellan sina utläggningar om händelser i livet. Inför Melodifestivallåten Desperados får vi veta att det är viktigt att leva våra egna liv och ingen annans. Det har Pernilla Andersson sett alldeles för många göra tydligen.
Inför den rockfunkiga versionen av ”Gör dig till hund” är hon inne på samma tema. Lever man sina dagar för att få vara med en annan och väljer bort sig själv blir man inte mycket annat än en hund som mest finns intill någon annan.
I Ystad badflicka 1957 sjunger Pernilla Andersson om alla som, hur bra eller snygga de än är, hela tiden är missnöjda eller har bortförklaringar. Låten är skriven till Pernilla Anderssons mamma som trots att hon uppenbarligen var en så kallad
kalaspingla inte alls var nöjd med sitt utseende där, 1957.
Pernilla Andersson sjunger om en annans mamma också. Nämligen Pluras och jag slås av hur central den mannen är just nu svensk populärkultur. För någon månad sedan hörde jag Thomas di Leva flera gånger berätta om Plura vid sin konsert på Culturum.
I onsdags kväll hände det igen. Pernilla Andersson sjunger
Pluras låt ”Huvudet högt” och i den lilla, lilla egna hitlåten ”Dansa med dig” sjunger hon om hur Plura står och hostar och dricker kaffe. Att Pernilla Andersson dessutom nyss var med i Pluras mattv-program visar också på mannens storhet. Dessutom har jag nu skrivit Plura sex gånger i en recension om en helt annan artist!
En kväll med Pernilla Andersson är en dos vardagspsykologi, snygga låtar av henne själv och andra, kompetent komp och hela brygden skapar en skön stämning att ta med hem. Men extranumret ”Jag och min far” gör hon inte bättre än upphovsmannen Olle Ljungström. Så är det med det.
En kväll med sin syo
Som att vara en stund med sin syokonsulent, som dessutom spelar musik! Och nu vet jag att ordet syokonsulent kanske skapar en del trista associationer lite här och där men jag menar det positivt. Onsdagskvällens Pernilla Anderssonspelning på Nyköpings teater var som att hänga en stund med någon som vill alla väl, dela med sig av sin livsvisdom både i pratad form och i visor.
Så jobbar vi med nyheter