”Är det någon som borde försvara honom så är det jag. Men det finns ingen logik i att Mitt Romney borde bli USA:s president.” Det uppgivna konstaterandet levererades av en konservativ skribent som jobbar på tidningen San Antonio Express News i Texas. Varför borde Mitt Romney bli president? var frågan jag sökte svar på under en konferens för landets ledarskribenter, politiker och akademiker som nyligen ägde rum i delstaten Florida. Ingen kunde svara, inte ens de som sympatiserar med Romneys republikanska parti. Han var bara den minst dåliga av alla dåliga kandidater, blev det återkommande svaret.
I dag är det exakt en månad kvar till det amerikanska presidentvalet. Många svenskar följer dramat med spänning och vet mer om Mitt Romneys fru än om regeringen i Europas mäktigaste land. För det är ju en så bra story, Vita huset är i dubbel bemärkelse en dramaserie för oss européer. Orden är stora, makten är störst i världen och dollarsummorna är svindlande.
Men européer är föga intressanta i slaget om presidentposten i Det nya landet. Ekonomin är den viktigaste frågan och för att lösa problemen vänds blickarna inåt. Jobb, skatter och statens roll är knäckfrågorna.
Längre fram i oktober ges dock debattyta för utrikespolitik. Rent dramaturgiskt är krig och fred det enklaste att diskutera och krigströttheten är stark hos många amerikaner. Och det är om krig och oroligheterna i Mellanöstern som utrikesdebatten kommer att handla. Romney är enligt den konservativa skolan övertygad om USA:s exceptionalism och att supermakten måste sprida demokrati till varje pris. President Barack Obama är mer relativistisk och har beskrivit det kritiska läget Mellanöstern som bumps in the road – grus i maskineriet, fritt översatt.
När jag pratade med akademiker och opinionsbildare under konferensen i Florida var siffran ”knappt 5 procent” återkommande. ”Vi amerikaner måste inse att vi utgör en pyttig del av världens befolkning men vi tror fortfarande att allt handlar om oss”, sa professorn Stephen Wayne vid ansedda Georgetown University.
Interdependensen, det ömsesidiga beroendet mellan aktörer, blir allt starkare i takt med att globaliseringen fortskrider. Men protektionism är ofta populärt i kristider även om det alltid visat sig vara en kortsiktig lösning. Och det är den strategin vi kan förvänta oss om Romney övertar Obamas jobb.
Vi vill inte se statsvetaren Samuel P Huntingtons vision om civilisationernas kamp realiserad. De snabbväxande BRIC-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien och Kina) knappar in på USA, vars soft power tillhör det förgångna. Den långa eran då amerikanska ideal och västerländsk kultur eftersträvades av resten av världen är över. För att behålla stabilitet och undvika krig borde USA inte ta upp kampen. De boomande länderna ska inte pådyvlas amerikanska ideal. Protektionism bör undvikas eftersom världens ekonomier utvecklas av utbyte och inte av handelshinder.
Barack Obama är ganska medveten om de knappa 5 procenten och anser inte att andra länder borde kopiera den amerikanska konstitutionen. Mitt Romney däremot verkar än en gång blunda för siffror och han står fast vid att fäderneslandets ideal är överordnade alla andra. USA:s omvärld skulle inte må bättre av ett amerikanskt presidentskifte efter valet i november.