En magisk musikkväll
Jag måste erkänna att det tog rätt många år innan jag på allvar upptäckte Dan Andersson.Hans ordrikedom stötte bort mig och jag kom aldrig riktigt bakom alla dessa stockeldar och kolmilor och allt detta mörker.
Det där lätta, klara och avskalade blir extra tydligt när Sofia Karlsson sjunger live. Under tisdagens konsert på Nyköpings Teater bjuder hon och hennes tre medmusikanter publiken på en rent magisk upplevelse.
Inledningen sätter stämningen direkt. Vårvisa till min broder Joachim i Göteborg framförs så självklart enkelt och så rysligt vemodigt att jag undrar om någon enda åhörare lyckas förbli torrögd.
Och i samma anda fortsätter det i nästan exakt två timmar.
Sofia Karlsson har en fantastisk röst. Med utsökt lätthet svingar den sig fram genom melodierna så att allt verkar så enkelt och självklart.
Men det är absolut inte en sångerska med kompband som står på Nyköpings Teaters scen. Här handlar det om en samspelt och oerhört skicklig kvartett där Sofia Karlssons röst är ett instrument bland andra.
Spelglädjen är enorm och den som fnysande dömer ut folkmusik som tråkig borde tvångskommenderas till en av Sofia Karlssons konserter. Här smyger sig irländska tongångar in i Lisa Rydbergs ljuvligt smäktande fiolspel och i en skånsk slängpolska från 1700-talet finns plötsligt utrymme för ett virtuost tamburinsolo av Olle Linder.
Här finns en oerhörd omsorg om detaljerna, men framförallt en stor lyhördhet. Trots att kvartetten på scen är fullblodsmusiker hamnar Dan Anderssons texter aldrig i skuggan av musiken. Det är musiken som bär fram texterna, aldrig tvärtom.
Utom förstås i de folkmusiklåtar som sprängts in här och där mellan Anderssons visor. Då trillar tonerna lyckligt runt på scen och när Lisa Rydbergs och Esbjörn Hazelius fioler bjuder på en gemensam polska får musiken samma hypnotiska dragningskraft som en ormtjusarmelodi.
Extra bra blir stämningen förstås när man har en så sympatisk liveartist som Sofia Karlsson framme på scenen. Hon tackar om och om igen publiken för deras entusiasm och ber om mer ljus i salongen så hon ska kunna se oss som sitter därute.
Konsertens kanske starkaste ögonblick är när Sofia Karlsson till eget oerhört naket och nedtonat pianospel framför en nästan smärtsamt innerlig version av Till min syster (för övrigt en av de få texter som Dan Andersson själv tonsatte).
När publikens applådkaskader aldrig vill upphöra ser Sofia Karlsson uppriktigt generad ut. Medan vi som lyssnat försöker torka bort tårarna ur ögonvrån så diskret som möjligt.
Så jobbar vi med nyheter